Jag har hittat mig själv som gubbe!
Skrivet: 2012-01-09, klockan 10:04:40Igår kväll satt jag och tittade på dokumentärer på SVT play och plötsligt såg jag en dokumentär om ett äldre par som planerar att tapetsera en fondvägg i sin gamla stuga. Detta låter kanske inte så intressant men faktum var att det va en jävla gullig liten dokumentär som heter "Paradiset".
Och när jag sitter och tittar på det här gamla paret så ser jag plötligt något intressant. Jag ser mig själv, fast om 50 år. Gubben i dokumentären påminner för mycket om mig själv =P
Och när jag sitter och tittar på det här gamla paret så ser jag plötligt något intressant. Jag ser mig själv, fast om 50 år. Gubben i dokumentären påminner för mycket om mig själv =P
Han saknar tålamod, svär mycket, vet om att han gör fel ibland och vågar erkänna det. Haha fan jag hade svårt att hålla mig för garv när jag såg det.
Jag tycker dokumentären visar ganska bra hur vi "män" fungerar, eller inte fungerar! =P Hur vi vill göra det på vårt sätt och bestämma men att det i slutänden alltid är kvinnan som fått sin vilja igenom, fast vi tror att vi gjorde det på vårt sätt! =P
Se den på svt play, paradiset heter den!
Jag tycker dokumentären visar ganska bra hur vi "män" fungerar, eller inte fungerar! =P Hur vi vill göra det på vårt sätt och bestämma men att det i slutänden alltid är kvinnan som fått sin vilja igenom, fast vi tror att vi gjorde det på vårt sätt! =P
Se den på svt play, paradiset heter den!
Inte fan har du några fördomar heller?
Skrivet: 2010-12-14, klockan 20:00:00Jag va 19 år och det va min första dag på jobbet som väktare. Några veckor innan hade jag muckat från lumpen och det gröna. Nu satt jag som civil väktare i kollegans lilla bil, vi va på väg till dagens första kund. Jag minns det som igår. Hon frågade mig om jag hade några fördomar. Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag sa att jag är helt fördomsfri, att jag umgås med alla typer av människor och ser dom som individer. Hon godtog mitt svar men menade på att jag snart skulle ha fullt av fördomar, att man får det i jobbet liksom.
I jobbet som civil väktare grep vi oftast folk ur Sveriges minoriteter och det tog inte lång tid innan man hade etablerat starka fördomar mot olika typer av människor. Fan! Vilket skit, hon hade haft rätt. Efter att ha gripit ett antal romer, alkisar, pundare och småtjejer så lärde man sig snabbt hur stereotypen ser ut som utför dessa typer av brott. Nu förknippade man alla som passade in i profilen med en snattare.
Jag blir alltid bemött med fördomar. Det är väldigt få som gissar att jag jobbar som väktare när dom ser mig. Och det är ruskigt få som skulle ha gissat att jag driver ett projekt för gatubarn, innan dom lärt känna mig. Och varför är det så? Jo för dom ser en avslappnad, rakad kille i streetwear med kepsen på sniskan. It´s easy, vi dömmer alltid folk efter utseende. Och tro inte att du är annorlunda, för du gör detsamma, flera gånger om dagen =)
Jag är dock en sån som älskar kontraster. Jag älskar när gamla tanter rappar, när "hårda killar" med tatueringar o muskler jobbar som sjuksköterskor eller när värsta datageeken har svart bälte i karate. Därför tycker jag att det bara är skoj när folk har fördomar om mig. Jag kan ju åtminstone bara bli bättre i deras ögon =)
Däremot träffade jag en tjej på en pizzeria här i Köping en gång. Hon hade läst en artikel om mig i tidningen. Hon berättade att när hon såg ansiktsbilden på mig på förstasidan så hade hon bara tänkt snälla tankar. MEN, så fick hon se bilden på mig på mittuppslaget. Där va det en helkroppsbild. Då berättade hon att hon helt ändrat uppfattning om mig. Jag såg för tuff, kaxig, eller cool ut för att hålla på med välgörenhet. Hon tyckte att jag borde tänka på vad jag pysslar med och anpassa mig efter sysslan. Jag tyckte att hon snackade skit och blev bara glad över att hon blivit så upprörd, nu skulle hon i alla fall komma ihåg mig och projektet jag driver ;)
Och varför kommer hon göra det? Jo för att jag sticker ut. Jag är en minoritet. Jag hör inte till den klassiska skaran av människor som pysslar med välgörenhet. Nackdelen är så klart att det kan vara svårt att få folks förtroende, det tar längre tid. Fördelen är att när dom väl lärt känna mig så kommer dom aldrig att tvivla en sekund, eller glömma mig heller för den delen...
Etiketter: patrik appelquist, fördomar, väktare, gatubarn, rakad, streetwear
I jobbet som civil väktare grep vi oftast folk ur Sveriges minoriteter och det tog inte lång tid innan man hade etablerat starka fördomar mot olika typer av människor. Fan! Vilket skit, hon hade haft rätt. Efter att ha gripit ett antal romer, alkisar, pundare och småtjejer så lärde man sig snabbt hur stereotypen ser ut som utför dessa typer av brott. Nu förknippade man alla som passade in i profilen med en snattare.
Jag blir alltid bemött med fördomar. Det är väldigt få som gissar att jag jobbar som väktare när dom ser mig. Och det är ruskigt få som skulle ha gissat att jag driver ett projekt för gatubarn, innan dom lärt känna mig. Och varför är det så? Jo för dom ser en avslappnad, rakad kille i streetwear med kepsen på sniskan. It´s easy, vi dömmer alltid folk efter utseende. Och tro inte att du är annorlunda, för du gör detsamma, flera gånger om dagen =)
Jag är dock en sån som älskar kontraster. Jag älskar när gamla tanter rappar, när "hårda killar" med tatueringar o muskler jobbar som sjuksköterskor eller när värsta datageeken har svart bälte i karate. Därför tycker jag att det bara är skoj när folk har fördomar om mig. Jag kan ju åtminstone bara bli bättre i deras ögon =)
Däremot träffade jag en tjej på en pizzeria här i Köping en gång. Hon hade läst en artikel om mig i tidningen. Hon berättade att när hon såg ansiktsbilden på mig på förstasidan så hade hon bara tänkt snälla tankar. MEN, så fick hon se bilden på mig på mittuppslaget. Där va det en helkroppsbild. Då berättade hon att hon helt ändrat uppfattning om mig. Jag såg för tuff, kaxig, eller cool ut för att hålla på med välgörenhet. Hon tyckte att jag borde tänka på vad jag pysslar med och anpassa mig efter sysslan. Jag tyckte att hon snackade skit och blev bara glad över att hon blivit så upprörd, nu skulle hon i alla fall komma ihåg mig och projektet jag driver ;)
"Hej jag heter Patrik Appelquist och driver ett projekt för gatubarn..."
Och varför kommer hon göra det? Jo för att jag sticker ut. Jag är en minoritet. Jag hör inte till den klassiska skaran av människor som pysslar med välgörenhet. Nackdelen är så klart att det kan vara svårt att få folks förtroende, det tar längre tid. Fördelen är att när dom väl lärt känna mig så kommer dom aldrig att tvivla en sekund, eller glömma mig heller för den delen...
Etiketter: patrik appelquist, fördomar, väktare, gatubarn, rakad, streetwear
Den svenska vintern är hård...
Skrivet: 2010-12-11, klockan 20:00:00...men svenska bilar är hårdare...
Denna lilla krabaten fick sätta livet till inatt. Sånt här ser man utefter vägarna i Sverige ibland. Min vän i Brazilien berättade om områden i hans stad där det kunde ligga döda människor i veckor utefter vägarna utan att folk brydde sig. Ett människoliv är inte så mycket värt för alla. Nu kommer förmodligen alla djurvänner hänga mig men jag föredrar nog att se en förolyckad älg i diket än en människa som berövats livet på grund av några dollar...
Denna lilla krabaten fick sätta livet till inatt. Sånt här ser man utefter vägarna i Sverige ibland. Min vän i Brazilien berättade om områden i hans stad där det kunde ligga döda människor i veckor utefter vägarna utan att folk brydde sig. Ett människoliv är inte så mycket värt för alla. Nu kommer förmodligen alla djurvänner hänga mig men jag föredrar nog att se en förolyckad älg i diket än en människa som berövats livet på grund av några dollar...
En kväll i Västerås
Skrivet: 2010-11-26, klockan 20:30:00Häromkvällen va jag hos Niklas i Västerås och tjötade lite. Vi krubbade kebab, tryckte en ninja på en t-shirt och löste alla världsproblem. Jag skulle ha åkt vid halv nio tiden den kvällen men så blev icke fallet. Vi hamnade i en diskussion som handlade om allt mellan himmel och jord. Om politik, världsmakter, ekonomi, nyheter, välgörenhet och om den lilla människan.
Ibland kan jag bli så konfunderad. Jag brinner för att hjälpa människor men jag har samtidigt en stor dröm om att bli framgångsrik företagare, bestämma helt över min tid och leva ett gott liv. Jag vill kunna jobba varifrån jag vill. Thailand, Sverige, China eller Latinamerika. Jag vill kunna vara flexibel och vara där jag vill vara. Jag vill vara fri från måsten.
Det va så skönt, för Niklas förstod. Han sa: " Skulle inte alla önska att dom hade lite mer?". Jo det tror jag. Många önskar nog att dom va lite rikare, lite snyggare eller lite duktigare på något.
Vi lever i ett land och samhälle där vi har jävligt bra möjligheter att lyckas med vad vi än tar oss för. Så varför inte hålla fast vid dina drömmar och låta dom vara din ledstjärna genom livet?
En sak som jag är säker på och väldigt glad över är att när jag startar mitt företag så ska det på ett eller annat sätt hjälpa människor. Om inte tjänsten/produkten i sig, så kommer jag alltid att skänka en del till välgörenhet och då förmodligen till detta projekt. Då vet jag ju vart pengarna går i alla fall! =)
Etiketter: västerås, dröm, socialt entreprenörskap, hjälp, människor, företag
Ibland kan jag bli så konfunderad. Jag brinner för att hjälpa människor men jag har samtidigt en stor dröm om att bli framgångsrik företagare, bestämma helt över min tid och leva ett gott liv. Jag vill kunna jobba varifrån jag vill. Thailand, Sverige, China eller Latinamerika. Jag vill kunna vara flexibel och vara där jag vill vara. Jag vill vara fri från måsten.
Det va så skönt, för Niklas förstod. Han sa: " Skulle inte alla önska att dom hade lite mer?". Jo det tror jag. Många önskar nog att dom va lite rikare, lite snyggare eller lite duktigare på något.
Vi lever i ett land och samhälle där vi har jävligt bra möjligheter att lyckas med vad vi än tar oss för. Så varför inte hålla fast vid dina drömmar och låta dom vara din ledstjärna genom livet?
En sak som jag är säker på och väldigt glad över är att när jag startar mitt företag så ska det på ett eller annat sätt hjälpa människor. Om inte tjänsten/produkten i sig, så kommer jag alltid att skänka en del till välgörenhet och då förmodligen till detta projekt. Då vet jag ju vart pengarna går i alla fall! =)
Etiketter: västerås, dröm, socialt entreprenörskap, hjälp, människor, företag
Tänker på de svenska soldaterna i Afghanistan
Skrivet: 2010-10-19, klockan 23:10:49Jag minns själv hur det var. Man hade tränat ihop varje dag i sex månader. Man kunde sin skit. Man kunde sin tjänst innan och utan. Man kunde sin materiel, man litade på sina kamrater i gruppen och plutonen och visste vad dom gick för. Man var redo att åka på insats i ett krigs- eller katastrofdrabbat land.
Även om man visste att det var farligt. Att olyckor händer, att man kan utsättas för IED´s (hemmagjorda bomber) och motståndsmän med diverse vapen så ville man åka iväg. Man ville sättas på prov, utföra sin uppgift och finnas i fredsbevarande syfte för dom som behöver det.
I dagarna dödades en svensk soldat (Kenneth Wallin) i Afghanistan och nyss kom uppgifter om att ytterliggare två har skadats svårt. Verkligheten gör sig påminnd om att det faktiskt händer och att det är en risk man är villig att ta.
Men många som inte har gjort lumpen eller har någon bakgrund i militären förstår nog inte varför man ger sig ut på en insats som i Afghanistan. Men dessa människor har heller aldrig upplevt samhörigheten i en pluton. Den otroliga vänskapen som uppstår när man bor och övar tillsammans 24/7. Ingen hade velat åka ner ensam men tillsammans är man starka och tillsammans kan man göra skillnad för människor i ett krigshärjat område. Man sätts på prov, hjälper människor och gör det med människor man litar 100% på. Därför ville jag åka på insats...
Mina tankar går till de förolyckade soldaternas familjer och de soldater som fortfarande är i tjänst i Afghanistan just nu. Jag kan bara tänka mig sorgen och frustrationen på campen och hoppas att vi slipper fler dödsfall i framtiden.
Etiketter: afghanistan, svenska soldater, insats, dödsfall, ied, bomber, pluton
Även om man visste att det var farligt. Att olyckor händer, att man kan utsättas för IED´s (hemmagjorda bomber) och motståndsmän med diverse vapen så ville man åka iväg. Man ville sättas på prov, utföra sin uppgift och finnas i fredsbevarande syfte för dom som behöver det.
I dagarna dödades en svensk soldat (Kenneth Wallin) i Afghanistan och nyss kom uppgifter om att ytterliggare två har skadats svårt. Verkligheten gör sig påminnd om att det faktiskt händer och att det är en risk man är villig att ta.
Men många som inte har gjort lumpen eller har någon bakgrund i militären förstår nog inte varför man ger sig ut på en insats som i Afghanistan. Men dessa människor har heller aldrig upplevt samhörigheten i en pluton. Den otroliga vänskapen som uppstår när man bor och övar tillsammans 24/7. Ingen hade velat åka ner ensam men tillsammans är man starka och tillsammans kan man göra skillnad för människor i ett krigshärjat område. Man sätts på prov, hjälper människor och gör det med människor man litar 100% på. Därför ville jag åka på insats...
Mina tankar går till de förolyckade soldaternas familjer och de soldater som fortfarande är i tjänst i Afghanistan just nu. Jag kan bara tänka mig sorgen och frustrationen på campen och hoppas att vi slipper fler dödsfall i framtiden.
Etiketter: afghanistan, svenska soldater, insats, dödsfall, ied, bomber, pluton
If you´ve never failed you´ve never lived!
Skrivet: 2010-10-16, klockan 09:30:14En vis man jag känner sa att; "man är inte företagare förrän man har drivit ett bolag i konkurs minst en gång". Jag läste en bok där en annan (vis) man sa att; "man inte är företagare förrän man har blivit stämd".
Och frågar du mig så är du inte människa förrän du vågat misslyckats. Just det. För det handlar inte om att misslyckas. Ingen startar ett företag eller tex en relation, i tron om att det ska misslyckas. Det handlar bara om att våga ge sig in i det nya, det okända och det fantastiska. Ett misslyckande kan vara ett resultat av att våga, men det är bara ett misslyckande om du ser det som ett misslyckande istället för en lärdom. Så om du vågar leva livet och är öppen för att lära dig så kommer du aldrig att misslyckas. Bra va? =)
Det blir många citat i detta inlägg men jag kan inte låta bli att dela med mig utav denna. Ett citat som min syster skickade till mig för ett tag sedan och som jag tycker är grymt fint och ruskigt sant när jag tänker på det. Kolla bara på videon nedan...
"Sometimes, people with the worst pasts can create the best futures"
-Furyal Mohmood
Etiketter: våga, leva livet, misslyckas, citat, personlig utveckling
Planerad våldtäkt i Köping?
Skrivet: 2010-10-14, klockan 17:00:31Det var i lördags, natten till söndagen som jag på väg hem från krogen fick se en sak som direkt förde tankarna till programmet "Efterlyst" och deras videorekonstruktioner av olika brott.
Scenario:
Klockan är ca 03.00, jag sitter på lokala kebaberian i Köping efter en krogvända och det börjar bli dags att gå hem. Jag tackar för mig, säger hejdå och börjar knata hemåt. Efter ca 200 meter korsar jag en väg och kommer in i en liten skogsdunge (ett par träd och buskar) där jag stannar för att slå en sjua. När jag står där och sköter mitt så ser jag, kanske 30 meter framför mig, en man som kommer smygandes över bron som leder över ån. Han rör sig konstigt, försiktigt, liksom smygande.
Jag känner på en gång att det är något skumt med den här mannen. Har han något fysiskt handikapp? Nej det ser inte ut så. När jag sedan lyfter blicken lite så ser jag att det går en kvinna kanske 40 meter framför honom. Hon är berusad och bär högklackat, som hon försöker gå alldeles för fort i. Precis i samma ögonblick som kvinnan rundar ett hörn så ökar mannen plötsligt takten och börjar knata på ordentligt efter henne.
Fan, tänker jag. Vad är på gång här egentligen? Vem är den mystiske mannen och vad har han för avsikter? Vart är kvinnan på väg, känner hon mannen?
Jag la på ett kol och pinnade på över den stora parkeringen för att hinna ifatt tjejen. När jag kommit halvvägs så ser jag att hon plötsligt ändrat kurs. Hon går nu snabbt, snett mot mig med en mobil i handen. Vart fan tog gubben vägen då? Jo han vek av från cykelvägen och ginade över parkeringen i riktning mot tjejen. Jag knatade på ännu fortare och vips så befann jag mig mellan kvinnan och mannen.
Mannen stannar upp när han ser mig. Kvinnan ser frågande ut. Jag går fram till henne och frågar om mannen är hennes pojkvän. Hon tar ner luren från örat utan att säga hejdå. Hon pratade inte med någon. Hon körde en klassiker. Stressad, upprörd och med gråten i halsen svar hon nej på min fråga. Hon säger att han följt efter henne en stund och att hon blev rädd. Hon hade låtsaspratat i telefonen och gjort en undanmanöver genom att plötsligt ändra riktning, utan att bli av med honom.
Jag pratar lugnt med flickan. Frågar vart hon är på väg och vart hon bor. Hon bor inte långt ifrån mig. Jag erbjuder mig att följa henne på vägen och hon tackar ja. Mannen har nu gått tillbaks samma väg som han kom, han syns inte längre. På vägen hem pratar vi om våldtäkter, kvällen som vart osv. Jag tänker på Örebro och våldtäktsmannen som härjat där den senaste tiden.
Frågan kvarstår, hade mannen onda avsikter eller var han bara ute och promenerade sent? Well, det får vi nog aldrig veta.
Fråga: Är du rädd eller känner obehag när du går hem ensam på kvällen/natten?
Etiketter: köping, våldtäkt, kebab, mystisk man, krogen, parkering
Scenario:
Klockan är ca 03.00, jag sitter på lokala kebaberian i Köping efter en krogvända och det börjar bli dags att gå hem. Jag tackar för mig, säger hejdå och börjar knata hemåt. Efter ca 200 meter korsar jag en väg och kommer in i en liten skogsdunge (ett par träd och buskar) där jag stannar för att slå en sjua. När jag står där och sköter mitt så ser jag, kanske 30 meter framför mig, en man som kommer smygandes över bron som leder över ån. Han rör sig konstigt, försiktigt, liksom smygande.
Jag känner på en gång att det är något skumt med den här mannen. Har han något fysiskt handikapp? Nej det ser inte ut så. När jag sedan lyfter blicken lite så ser jag att det går en kvinna kanske 40 meter framför honom. Hon är berusad och bär högklackat, som hon försöker gå alldeles för fort i. Precis i samma ögonblick som kvinnan rundar ett hörn så ökar mannen plötsligt takten och börjar knata på ordentligt efter henne.
Fan, tänker jag. Vad är på gång här egentligen? Vem är den mystiske mannen och vad har han för avsikter? Vart är kvinnan på väg, känner hon mannen?
Jag la på ett kol och pinnade på över den stora parkeringen för att hinna ifatt tjejen. När jag kommit halvvägs så ser jag att hon plötsligt ändrat kurs. Hon går nu snabbt, snett mot mig med en mobil i handen. Vart fan tog gubben vägen då? Jo han vek av från cykelvägen och ginade över parkeringen i riktning mot tjejen. Jag knatade på ännu fortare och vips så befann jag mig mellan kvinnan och mannen.
Mannen stannar upp när han ser mig. Kvinnan ser frågande ut. Jag går fram till henne och frågar om mannen är hennes pojkvän. Hon tar ner luren från örat utan att säga hejdå. Hon pratade inte med någon. Hon körde en klassiker. Stressad, upprörd och med gråten i halsen svar hon nej på min fråga. Hon säger att han följt efter henne en stund och att hon blev rädd. Hon hade låtsaspratat i telefonen och gjort en undanmanöver genom att plötsligt ändra riktning, utan att bli av med honom.
Jag pratar lugnt med flickan. Frågar vart hon är på väg och vart hon bor. Hon bor inte långt ifrån mig. Jag erbjuder mig att följa henne på vägen och hon tackar ja. Mannen har nu gått tillbaks samma väg som han kom, han syns inte längre. På vägen hem pratar vi om våldtäkter, kvällen som vart osv. Jag tänker på Örebro och våldtäktsmannen som härjat där den senaste tiden.
Frågan kvarstår, hade mannen onda avsikter eller var han bara ute och promenerade sent? Well, det får vi nog aldrig veta.
Fråga: Är du rädd eller känner obehag när du går hem ensam på kvällen/natten?
Etiketter: köping, våldtäkt, kebab, mystisk man, krogen, parkering
Vargas Llosa och legalisering av knark
Skrivet: 2010-10-10, klockan 18:34:45Grattis Latinamerika, grattis alla spansktalande människor och framförallt grattis Peru! Mario Vargas Llosa fick i dagarna ta emot Nobelpriset i litteratur.
I en artikel i DN läste jag att Vargas Llosa anser att terrorism och korruption är de viktigaste politiska frågorna. Att korruption genomsyrar hela kontinenten Latinamerika råder det inga tvivel om och det är la bara en tidsfråga innan knarkkungarna i Latinamerika klassas som terrorister av USA.
Vargas Llosa tror också att lösningen på knarkkriget är att legalisera. Att man ska flytta pengarna från polis och militär som motarbetar knarket, till att hjälpa folk med avvänjning och antidrogkampanjer istället.
Jag kommer genast att tänka på ett klipp jag såg för ett tag sedan då Magnus Betnér och Zaida Catalán debatterade om sexköplagen. Jag kommer också att tänka på att USA faktiskt funderar på att legalisera marijuana för att bli av med drogproblemet.
Zaida Catalán menar, i frågan om prostitution, att legalisering inte skulle fungera och att Tyskland är ett bra exempel på detta.
Skulle en legalisering av dessa problem verkligen lösa upp skiten? Skulle den organiserade brottsligheten ta så mycket stryk och maffian bli så försvagad att det inte skulle vara värt att hålla på med det längre och vad skulle dom hitta på istället? Vad tror du?
Eftersom jag ska till Costa Rica nästa år och jobba med gatubarn så har jag tagit reda på lite information om hur just CR ställer sig i dessa frågor. I Costa Rica är prostitution lagligt medans droger är olagligt att sälja och distribuera. I USA anses du oskyldig till motsatsen är bevisad men jag läste någonstans att man lever efter en lite annan tradition i CR. "Du må vara oskyldig nu, men du ska fortfarande i fängelse, utan möjlighet till borgen. Och sitta där medans vi bevisar att du ÄR skyldig".
Ja det är mycket som inte är som i Sverige, lilla landet lagom liksom (4 "L" på raken där;)
I en artikel i DN läste jag att Vargas Llosa anser att terrorism och korruption är de viktigaste politiska frågorna. Att korruption genomsyrar hela kontinenten Latinamerika råder det inga tvivel om och det är la bara en tidsfråga innan knarkkungarna i Latinamerika klassas som terrorister av USA.
Vargas Llosa tror också att lösningen på knarkkriget är att legalisera. Att man ska flytta pengarna från polis och militär som motarbetar knarket, till att hjälpa folk med avvänjning och antidrogkampanjer istället.
Jag kommer genast att tänka på ett klipp jag såg för ett tag sedan då Magnus Betnér och Zaida Catalán debatterade om sexköplagen. Jag kommer också att tänka på att USA faktiskt funderar på att legalisera marijuana för att bli av med drogproblemet.
Zaida Catalán menar, i frågan om prostitution, att legalisering inte skulle fungera och att Tyskland är ett bra exempel på detta.
Skulle en legalisering av dessa problem verkligen lösa upp skiten? Skulle den organiserade brottsligheten ta så mycket stryk och maffian bli så försvagad att det inte skulle vara värt att hålla på med det längre och vad skulle dom hitta på istället? Vad tror du?
Eftersom jag ska till Costa Rica nästa år och jobba med gatubarn så har jag tagit reda på lite information om hur just CR ställer sig i dessa frågor. I Costa Rica är prostitution lagligt medans droger är olagligt att sälja och distribuera. I USA anses du oskyldig till motsatsen är bevisad men jag läste någonstans att man lever efter en lite annan tradition i CR. "Du må vara oskyldig nu, men du ska fortfarande i fängelse, utan möjlighet till borgen. Och sitta där medans vi bevisar att du ÄR skyldig".
Ja det är mycket som inte är som i Sverige, lilla landet lagom liksom (4 "L" på raken där;)
Etiketter: Zaida Catalan, Magnus Betner, knark, Vargas Llosa, gatubarn
Vågar du drömma?
Skrivet: 2010-08-31, klockan 15:42:38Livet är ingen dans på rosor. Mer som en dans på en rosbuske. Man får sina törnar då och då. Ingen kommer undan. Sorg drabbar oss när vi minst anar det, motgångar likaså. Ditt liv är kanske inte imorgon, vad det var igår.
Livet är för kort för att vi ska ägna oss åt saker som inte gör oss lyckliga. You´ve got one shot! Du får ingen andra chans. Du har ett liv, hur vill du att det ska se ut? Well, take you´r passion and make it happen...
Du vill nog inte ligga där på din dödsbädd och ångra massa saker som du aldrig gjorde i livet. För det är faktiskt så. Enligt studier så ångrar vi oftast saker vi aldrig gjorde när vi hade chansen. Vi ångrar väldigt sällan saker vi gjort. Våra erfarenheter präglar oss som människor och vi lär av alla våra misstag, det gör oss starkare. Och det vill vi sällan byta bort mot något alls.
Väldigt få får sitt drömliv serverat på ett silverfat. Det blir helt enkelt vad man gör det till. Om man vågar försöka. Om man vågar ta steget och ta kontrollen över sitt liv och framtid. Om man vågar ta chanser som dyker upp i livet.
Ta ett kliv åt sidan, ta dig tid, blunda och fundera. Hur vill du att ditt liv ska se ut? Vad behöver du för att det ska bli så? Vad behöver du förändra, vad behöver du lära dig? Det är aldrig för sent. Som Niké säger: "Just do it!".
När du va liten hade du säkert högtflygande drömmar om vad du ville bli. Astronaut, miljonär, brandmann eller kanske professionell ryttare. Vad hände sen? När slutar vi människor att drömma? Va det någon som skrattade åt din dröm och sa att det var omöjligt? Tror du att den personen var rädd för att ta steget? Det tror jag också. Men vad vet han om dig och din potential? Vi har en kille i Sverige som är ganska duktig i fotboll. Han drömde när han va 7 år och han drömmer fortfarande...
"Jag skall bli fotbollsproffs i Italien" - Zlatan Ibrahimovic, 7 år gammal.
Rädsla är det som hämmar oss människor mest. Rädsla för att misslyckas. Strunta i människor som skrattar åt dina drömmar. Dom är själva väldigt rädda. Rädda för att ta steget, rädda för att se andra lyckas. You´ve got one shot, döda den svenska janten, våga drömma och börja bygga det liv du vill leva i...
Och du, ge aldrig upp!
Hur ser ditt drömliv ut och vad tror du krävs för att det ska bli så? Finns det något som håller dig tillbaks från att leva det liv du drömmer om?
Etiketter: jantelagen, just do it, ge upp, motivation, inspiration, liv
Jag fick en jävligt bra fråga idag!
Skrivet: 2010-08-05, klockan 22:31:23
Idag fick jag en jättebra fråga, den va så bra så att jag tänkte att jag skulle ägna ett eget litet inlägg åt det hela.
Fråga:
"Hej, jag har en liten fundering.. just nu har du lite över 17 000 kr insamlat, hur ska du lösa det för att få ihop det till 100 000 på så kort tid? och om du inte får ihop det tills det är dags för avfärd kommer du väl inte lägga ut resten själv?
Lite nyfiken efter att sett hur mycket hu har kämpat med projektet. dessutom faller väl konceptet om du inte får ihop 100 000 kr?
C.J"
Svar:
Hejsan C.J, mycket bra fråga! =)
Jag reser i januari oavsett om det samlats in 17.000 eller 100.000 kronor =) Och nej jag kommer inte att kunna lägga ut resten själv för att fylla ut till 100.000 kronor. Så bra tjänar jag inte på Securitas, tyvärr =P
Man får inte glömma att min egna prestation i detta projekt egentligen tar sin start på plats i Costa Rica. Även om jag spenderar en hel del av min lediga tid i detta genom att inspirera andra, vinna förtroende osv.
Det är inte jag som skänker pengarna, det är du och många andra som vill se med egna ögon hur vi hjälper gatubarn i Latinamerika.
Jag bidrar med min tid och energi (och självklart en hel del utgifter till resa, uppehälle och så vidare. )
När jag startade projektet så ville jag ha 3 saker. Hjälpa människor, äventyr och chansen att bygga upp något.
Man kan säga att jag fram till januari nästa år, endast pysslat med att engagera företag, privatpersoner och bloggare att joina detta projekt. Att skapa ett tillräckligt stort förtroende för att du och andra ska ta steget att skänka en krona eller två till barnen. Det är inget förtroende man vinner över en natt idag, inte med tanke på alla skandaler som faktiskt florerar kring välgörenhetsorganisationer.
Däremot så såg jag möjligheten att göra något bra utav detta. Att alla som skänker pengar, för en gångs skull ska få se med egna ögon vad pengarna resulterar i och på ett sätt känna sig involverade i projektet genom att följa uppdateringarna dag för dag på plats. Alla har vi skänkt pengar men har du någonsin fått på svart och vitt vad som hände sen?
I januari och under hela 2011 får jag äntligen chansen att jobba med människor, att hjälpa till. Och i det ingår ett otroligt stort äventyr som jag knappt pallar vänta på nu! =)
En annan sak som inte syns i detta projekt är alla roliga, svåra, konstiga och även (ibland) jobbiga saker som man lär sig hela tiden. Saker om man aldrig annars hade haft en tanke på. Jag har tex lärt mig ruskigt mycket om det administrativa, jag börjar eventuellt spela teater snart och jag har lärt mig saker om Latinamerika och om vår påverkan på kontinenten =) Så det har en otrolig personlig påverkan (utveckling) att göra detta. Något som jag värderar ruskigt högt.
Jag lever för att lära och kan jag göra det samtidigt som jag får hjälpa människor, driva saker och en stor portion äventyr så kommer jag att fortsätta med det så länge jag känner att det passar mig. Därför tycker jag inte att konceptet faller även om vi inte skulle lyckas samla in 100.000 kronor till gatubarnen.
Tack igen för en bra fråga, hoppas du blev nöjd med svaret =)
Etiketter: Gatubarn.nu, gatubarn, välgörenhet, projekt, äventyr, Latinamerika
En mentor och rollfigur
Skrivet: 2010-06-21, klockan 02:49:50Har du sett filmen Gran Torino? Well då förstår du rubriken på detta inlägg. Om inte så tror jag att du kommer att förstå när du läst detta.
I mitt liv har jag ett par gånger kommit till ett stort vägskäl där jag blivit tvungen att välja en av två vägar. Det jäkliga är att man aldrig hinner reagera eller se det komma. Det är som att man sitter där i sin bil, glidandes som aldrig förr med rutorna nere och Jay Z i högtalarna. Allt går precis som vanligt och så plötsligt, BAM, så händer det. Du kör mot rött och vips så måste du agera. Jag vet fortfarande inte vad det är som gör det men jag misstänker att det handlar om din egna mentala mognad och hur människor runt omkring påverkar dig.
Du står där mitt i korsningen, bilarna kör fort förbi dig och du får svårt att fokusera. Du hamnar som i chock och förstår inte hur du hamnade här. Allt va ju så bra, eller var det inte det? Tankarna snurrar runt likt pizzorna nere hos Hassan. Du tänker att man vill ha det precis som vanligt, utan starksås och lök men samtidigt känner du dig inte helt nöjd och bekväm med det och du vet liksom inte varför. Vill du verkligen släppa det gamla och prova lite lök ändå?
När det väl händer så går det fort. Man kan tycka att man går där i sina gamla skor i samma gamla spår och man tror att det kommer att va så livet ut och så; BAM, rödljus, agera! Lite som i lumpen när jag tänker på det faktiskt. Du som gjort lumpen känner säkert igen det...
Det är precis i dessa lägen som man skulle vilja kunna säga "Jag tar en livlina", eller "Jag väljer att fråga publiken". Men livet är inget avsnitt av Vem vill bli miljonär. Har man tur så har man någon där som kan hjälpa en med beställningen så att man får rätsida på sin pizzaslice, även kallad livet.
Jag tror att du börjar se vart jag vill komma. Just nu känner jag ett enormt behov av en mentor i mitt liv. Någon äldre, kvinna eller man spelar ingen roll. Någon som levt livet, delat sin pizza med andra och lärt sig av det. Någon som kanske precis slutat jobba, som sitter där med 65 års kunskap om företagande, projekt, livet och kanske välgörenhet...
Är du denna någon eller känner denna någon så skall du höra av dig till mig. Hittelön utlovas!
Ps. Ja detta var från början meningen att bli en filmrecension på Gran Torino. Den kommer snart, lovar. Hoppas du inte känner dig lurad =) Ds.
Etiketter: mentor, rollfigur, Gran Torino,
I mitt liv har jag ett par gånger kommit till ett stort vägskäl där jag blivit tvungen att välja en av två vägar. Det jäkliga är att man aldrig hinner reagera eller se det komma. Det är som att man sitter där i sin bil, glidandes som aldrig förr med rutorna nere och Jay Z i högtalarna. Allt går precis som vanligt och så plötsligt, BAM, så händer det. Du kör mot rött och vips så måste du agera. Jag vet fortfarande inte vad det är som gör det men jag misstänker att det handlar om din egna mentala mognad och hur människor runt omkring påverkar dig.
Du står där mitt i korsningen, bilarna kör fort förbi dig och du får svårt att fokusera. Du hamnar som i chock och förstår inte hur du hamnade här. Allt va ju så bra, eller var det inte det? Tankarna snurrar runt likt pizzorna nere hos Hassan. Du tänker att man vill ha det precis som vanligt, utan starksås och lök men samtidigt känner du dig inte helt nöjd och bekväm med det och du vet liksom inte varför. Vill du verkligen släppa det gamla och prova lite lök ändå?
När det väl händer så går det fort. Man kan tycka att man går där i sina gamla skor i samma gamla spår och man tror att det kommer att va så livet ut och så; BAM, rödljus, agera! Lite som i lumpen när jag tänker på det faktiskt. Du som gjort lumpen känner säkert igen det...
Det är precis i dessa lägen som man skulle vilja kunna säga "Jag tar en livlina", eller "Jag väljer att fråga publiken". Men livet är inget avsnitt av Vem vill bli miljonär. Har man tur så har man någon där som kan hjälpa en med beställningen så att man får rätsida på sin pizzaslice, även kallad livet.
Jag tror att du börjar se vart jag vill komma. Just nu känner jag ett enormt behov av en mentor i mitt liv. Någon äldre, kvinna eller man spelar ingen roll. Någon som levt livet, delat sin pizza med andra och lärt sig av det. Någon som kanske precis slutat jobba, som sitter där med 65 års kunskap om företagande, projekt, livet och kanske välgörenhet...
Är du denna någon eller känner denna någon så skall du höra av dig till mig. Hittelön utlovas!
Ps. Ja detta var från början meningen att bli en filmrecension på Gran Torino. Den kommer snart, lovar. Hoppas du inte känner dig lurad =) Ds.
Etiketter: mentor, rollfigur, Gran Torino,
Israel, Palestina och krigets lagar
Skrivet: 2010-06-06, klockan 06:57:19Du känner säkert till eller har hört talas om oroligheterna i Israel och Palestina som aldrig tycks ta slut.
För att beskriva situationen i stora drag så handlar det om två folk och ett land. Judarna, araberna och Palestina. Efter första världskriget hade britterna koloniserat Palestina och dom såg mycket positivt till att Palestina skulle bli judarnas internationella hem. Araberna i landet gillade inte idén.
Efter andra världskriget kom förslaget från FN att Palestina skulle delas i två stater. Judarna skulle få en egen stat, Israel. Att 6 miljoner judar förintats gjorde nog att många sympatiserade med judarna under den här tiden.
Efter andra världskriget bestod Palestina av en tredjedel judar som ägde 10% av marken och i FNs förslag om två stater, fick judarna 54% av marken och araberna som utgjorde två tredjedelar av befolkningen och ägde 90% av marken, fick nöja sig med 46% av jorden.
Det säger sig självt att det är som upplagt för problem. Nu är situationen beskriven i stora drag och egentligen ännu mer komplicerad än så.
Senaste veckan har nyheterna handlat om en konvoj av skepp som är på väg till Gaza med förnödenheter. Det är en organisation som heter Ship to Gaza som står bakom skeppen. Men fartygen får inte komma in i hamnen, Israel som kontrollerar gränserna satte P för insatsen och därmed kom inte hjälpen fram.
Det är tragiskt och jag blir så jävla förbannad! Det finns nämligen lagar och regler även i krig, tro det eller ej. Krigets lagar, det hör man på namnet. Dom gäller endast under brinnande krig. MEN...
Det som Israel gjorde, att stoppa, blockera fartyg med förnödenheter som ska in / lämna "fiendens" hamnar får man alltså göra i brinnande krig MEN inte nu pga det nuvarande "fredstillståndet". Lustigt, inte sant? Så tack vare att det just nu inte är något deklarerat "krig" mellan staterna så begår nu Israel ett brott mot fredens folkrätt.
När hjälp inte kommer fram, när skänkta pengarna äts upp av högt uppsatta människor med makt och när statliga myndigheter bara tänker pengar och vinst, då drabbar det den lilla människan. Ofta en civil sådan som står helt utanför makthavarnas politiska spel.
Jag kommer att tänka på mitt eget projekt. Nu ska jag inte in med någon båt full av förnödenheter i Costa Rica och det utspelas heller inget "krig" där men korruptionen genomsyrar landet likt eftersmaken av gammal mjölk. Inte en jävel ska tro att jag böjer mig för korruptionen i Latinamerika! Lätt att säga nu, jag vet. Men det är så det känns!
Mer om det i morgon...
Etiketter: israel, palestina, krigets lagar, latinamerika, costa rica, förnödenheter
För att beskriva situationen i stora drag så handlar det om två folk och ett land. Judarna, araberna och Palestina. Efter första världskriget hade britterna koloniserat Palestina och dom såg mycket positivt till att Palestina skulle bli judarnas internationella hem. Araberna i landet gillade inte idén.
Efter andra världskriget kom förslaget från FN att Palestina skulle delas i två stater. Judarna skulle få en egen stat, Israel. Att 6 miljoner judar förintats gjorde nog att många sympatiserade med judarna under den här tiden.
Efter andra världskriget bestod Palestina av en tredjedel judar som ägde 10% av marken och i FNs förslag om två stater, fick judarna 54% av marken och araberna som utgjorde två tredjedelar av befolkningen och ägde 90% av marken, fick nöja sig med 46% av jorden.
Det säger sig självt att det är som upplagt för problem. Nu är situationen beskriven i stora drag och egentligen ännu mer komplicerad än så.
Senaste veckan har nyheterna handlat om en konvoj av skepp som är på väg till Gaza med förnödenheter. Det är en organisation som heter Ship to Gaza som står bakom skeppen. Men fartygen får inte komma in i hamnen, Israel som kontrollerar gränserna satte P för insatsen och därmed kom inte hjälpen fram.
Det är tragiskt och jag blir så jävla förbannad! Det finns nämligen lagar och regler även i krig, tro det eller ej. Krigets lagar, det hör man på namnet. Dom gäller endast under brinnande krig. MEN...
Det som Israel gjorde, att stoppa, blockera fartyg med förnödenheter som ska in / lämna "fiendens" hamnar får man alltså göra i brinnande krig MEN inte nu pga det nuvarande "fredstillståndet". Lustigt, inte sant? Så tack vare att det just nu inte är något deklarerat "krig" mellan staterna så begår nu Israel ett brott mot fredens folkrätt.
När hjälp inte kommer fram, när skänkta pengarna äts upp av högt uppsatta människor med makt och när statliga myndigheter bara tänker pengar och vinst, då drabbar det den lilla människan. Ofta en civil sådan som står helt utanför makthavarnas politiska spel.
Jag kommer att tänka på mitt eget projekt. Nu ska jag inte in med någon båt full av förnödenheter i Costa Rica och det utspelas heller inget "krig" där men korruptionen genomsyrar landet likt eftersmaken av gammal mjölk. Inte en jävel ska tro att jag böjer mig för korruptionen i Latinamerika! Lätt att säga nu, jag vet. Men det är så det känns!
Mer om det i morgon...
Etiketter: israel, palestina, krigets lagar, latinamerika, costa rica, förnödenheter
Visdomsord från en fotbollstränare och en alkemist
Skrivet: 2010-02-12, klockan 13:15:00När jag va en liten knatte och spelade fotboll så ropade ofta tränaren "Appelquist för i helvete, släpp fokus på bollen, titta upp!"
Hur fan ska jag kunna se vad jag gör av bollen om jag inte tittar på den!? Tänkte jag. Vad jag inte tänkte på var att...Hur skulle jag veta VART jag skulle göra av bollen om jag inte såg vilka möjligheter som dök upp runt omkring mig? I straffområdet till exempel...
Säga vad man vill, men tränaren kunde inte ha mer rätt redan då. Detsamma tror jag gäller i "verkliga livet" också.
Hur många gånger kör man inte bara ner huvudet och fokuserar på en viss upp gift (läs: plugg, jobb osv)? Glömmer allt som händer runt omkring en, missar kanske det viktigaste av resan och framförallt möjligheterna som dyker upp runt omkring en...
Jag hittade ett bra litet citat om detta ur boken Alkemisten, skriven av Paulo Coelho. Kanske är detta svaret på hur man hittar balansen i livet...
Etiketter: Coelho, alkemisten, visdomsord, fotbollHur fan ska jag kunna se vad jag gör av bollen om jag inte tittar på den!? Tänkte jag. Vad jag inte tänkte på var att...Hur skulle jag veta VART jag skulle göra av bollen om jag inte såg vilka möjligheter som dök upp runt omkring mig? I straffområdet till exempel...
Hur många gånger kör man inte bara ner huvudet och fokuserar på en viss upp gift (läs: plugg, jobb osv)? Glömmer allt som händer runt omkring en, missar kanske det viktigaste av resan och framförallt möjligheterna som dyker upp runt omkring en...
Jag hittade ett bra litet citat om detta ur boken Alkemisten, skriven av Paulo Coelho. Kanske är detta svaret på hur man hittar balansen i livet...
"Där var en gång en gammal man som bad sin son att söka upp den visa alkemisten för att få reda på
livets hemlighet. Han sökte länge och väl efter alkemisten och hittade honom slutligen. Han frågade honom va d hemligheten till ett lyckligt och framgångsrikt liv var – utan att säga något, gav alkemisten honom en silversked och hällde några droppar olivolja på den. Alkemisten sade sedan till honom att att gå runt i slottet i två timmar utan att spilla ut den. Mannen var förvånad men gjorde som han blev tillsagd. Han gick förbi den underbara gården, de magnifika trädgårdarna, de fantastiska tavlorna och landskapen. Efter två timmar kom han tillbaka, stolt över att inte ha spillt en endaste droppe.
Alkemisten frågade honom om han lagt märke till alla de fantastiska omgivningarna, träffat människorna och sett trädgårdarna. Mannen skakade huvudet i skam, han hade fokuserat så mycket på att inte spilla olivoljan att han inte sett allt som hände runt omkring. Alkemisten bad honom att gå runt i slottet igen. Mannen gjorde det och hade den bästa upplevelsen i sitt liv, såg saker han förmodligen aldrig skulle se igen. När han kom tillbaka bad alkemisten honom att titta efter i skeden. Mycket riktigt hade han tyvärr spillt ut oljan.
Alkemisten berättade för honom att hemligheten till ett framgångsrikt och lyckligt liv var att njuta av livet och omgivningen samtidigt som man ser till att inte spilla ut oljan."
livets hemlighet. Han sökte länge och väl efter alkemisten och hittade honom slutligen. Han frågade honom va d hemligheten till ett lyckligt och framgångsrikt liv var – utan att säga något, gav alkemisten honom en silversked och hällde några droppar olivolja på den. Alkemisten sade sedan till honom att att gå runt i slottet i två timmar utan att spilla ut den. Mannen var förvånad men gjorde som han blev tillsagd. Han gick förbi den underbara gården, de magnifika trädgårdarna, de fantastiska tavlorna och landskapen. Efter två timmar kom han tillbaka, stolt över att inte ha spillt en endaste droppe.
Alkemisten frågade honom om han lagt märke till alla de fantastiska omgivningarna, träffat människorna och sett trädgårdarna. Mannen skakade huvudet i skam, han hade fokuserat så mycket på att inte spilla olivoljan att han inte sett allt som hände runt omkring. Alkemisten bad honom att gå runt i slottet igen. Mannen gjorde det och hade den bästa upplevelsen i sitt liv, såg saker han förmodligen aldrig skulle se igen. När han kom tillbaka bad alkemisten honom att titta efter i skeden. Mycket riktigt hade han tyvärr spillt ut oljan.
Alkemisten berättade för honom att hemligheten till ett framgångsrikt och lyckligt liv var att njuta av livet och omgivningen samtidigt som man ser till att inte spilla ut oljan."
Etik & moralfråga - Är barnarbete alltid fel?
Skrivet: 2010-02-03, klockan 03:26:05
En vis kvinna skickade mig ett långt email innehållande några frågor som kan vara värda att fundera på när man bedriver ett välgörenhetsprojekt som jag gör. Några utav frågeställningarna hade jag funderat på tidigare, andra hade jag aldrig ens reflekterat över. Jag vill vara så väl förberedd som möjligt när jag åker till Latinamerika, därför måste jag grubbla på detta och ta reda på vad jag själv tycker...
Nu behöver jag din hjälp, din åsikt, oavsett vad du tycker. Svara anonymt om du känner för det, huvudsaken jag får veta vad du tycker och hur du tänker.
Fråga: Är det alltid fel att hjälpa ett barn att skaffa sig ett inkomstbringande yrke?
Hjälpfrågor;
Är det någonsin okey för företag att ha barn jobbandes för sig?
Är det någonsin okey för föräldrar att tvinga ut sina barn på jobb?
Finns det tillfällen då det är okey för tex en biståndsarbetare (som mig) att hjälpa ett barn till ett jobb för att slippa gatan?
Etiketter: barnarbete, välgörenhet, gatubarn, biståndsarbete, etik, moral
Vill du ändra på något här i världen?
Skrivet: 2010-01-12, klockan 12:23:49Många vill ändra på saker och ting här i världen. Många anser att mycket är åt helvete fel eller borde skötas på andra sätt. Men många gör inte mer än att gnälla över det, utan att komma med en lösning på problemet.
Det är bara att inse, problemet finns där tills denna "någon" kommer med en lösning på det.
Detta kan särskillt kännas igen på arbetsplatser. Kollegor som är missnöjda med saker och som istället för att ta det med den personen som verkligen kan göra något åt det (chefen) spyr ur sig allt inför kollegorna istället och i många fall skapar en tråkig arbetsmiljö. Jag vet hur det är, jag har själv vart där och det är nog värt att tänka på och lära utav.
Och vilket tror du chefen föredrar? Att få in klagomål på klagomål om något som inte funkar eller få in klagomål med en eventuell lösning på problemet?
Vill man ha något gjort eller förändra någonting så måste man antingen göra det själv eller se till att den som kan göra något åt det får reda på det!
Jag vill ändra på sättet att bedriva välgörenhet, därför startade jag Gatubarn.nu -Välgörenhet för gatubarn på nätet.
Tycker du att något är åt helvete fel här i världen, har du någon lösning? Skriv och berätta. Kanske startar vi ett projekt tillsammans för att försöka lösa det? Vem vet...
Det är bara att inse, problemet finns där tills denna "någon" kommer med en lösning på det.
Detta kan särskillt kännas igen på arbetsplatser. Kollegor som är missnöjda med saker och som istället för att ta det med den personen som verkligen kan göra något åt det (chefen) spyr ur sig allt inför kollegorna istället och i många fall skapar en tråkig arbetsmiljö. Jag vet hur det är, jag har själv vart där och det är nog värt att tänka på och lära utav.
Och vilket tror du chefen föredrar? Att få in klagomål på klagomål om något som inte funkar eller få in klagomål med en eventuell lösning på problemet?
Vill man ha något gjort eller förändra någonting så måste man antingen göra det själv eller se till att den som kan göra något åt det får reda på det!
Jag vill ändra på sättet att bedriva välgörenhet, därför startade jag Gatubarn.nu -Välgörenhet för gatubarn på nätet.
Tycker du att något är åt helvete fel här i världen, har du någon lösning? Skriv och berätta. Kanske startar vi ett projekt tillsammans för att försöka lösa det? Vem vet...
"Själv är bästa dräng"
En match i mörker för Sverige
Skrivet: 2009-03-30, klockan 02:32:53Så var det klart för denna gången. Från pyramiderna i Egypten till ringmuren i Visby släcktes det ner mellan 20.30-21.30 igår. Manifestationen anses mycket lyckad särskillt då Kina och Indien som inte var med förra året nu hade tagit sig i kragen och ställt upp. Jag gjorde som planerat, släckte ner hela lägenheten och ringde på hos grannen. Mycket trevlig kille som också skulle se matchen och till och med bjöd på en bira! Läs mer här om hur Earth Hour gick.
Jag deltog i manifestationen, gjorde du? Eller är du kanske den lille syndaren som bor i huset på bilden under? =P
Det var inte bara där det var mörkt. Nej, ett mörker lade sig över Dragao-stadion igår när Portugal - Sverige spelade 0-0. Är vi nöjda med det? Nja, nog för att Portugal må hända ha världens bästa spelare i sitt lag och att Sverige har en av världens bästa lirare avstängd men skulle vi inte ha vunnit? Eller kräver vi för mycket av vårat blågult? Ledningen för landslaget är positiva och har alla redan börjat leta hotell i Sydafrika där VM går av stapeln 2010.
6 stycken matcher återstår för Sverige i VM kvalet och det är segrarna i dom 9 grupperna som går vidare till VM-slutspel. Dock finns även en chans att gå vidare som grupptvåa, de 8 bästa grupptvåorna lirar nämligen en playoff där fyra lag till slut går vidare till VM-slutspel.
Jag minns stämningen under förra VM, så härligt det var! Det var sommar, fint väder och alla gick runt med blå-gula tröjor på stan. Svenskar som utlänningar, gamla som unga, tillsammans, för Sverige! Vad härligt det är att dela känslorna med andra. Man jublar tillsammans vid vinst och gråter tillsammans vid förlust. Det är kärlek!
Jag tror ändå på våra vikingar i blågult. Det gör jag alltid och ställer alltid höga krav på dem.
Självklart går vi vidare till VM och där ska vi ha medalj! Basta!
Jag deltog i manifestationen, gjorde du? Eller är du kanske den lille syndaren som bor i huset på bilden under? =P
Det var inte bara där det var mörkt. Nej, ett mörker lade sig över Dragao-stadion igår när Portugal - Sverige spelade 0-0. Är vi nöjda med det? Nja, nog för att Portugal må hända ha världens bästa spelare i sitt lag och att Sverige har en av världens bästa lirare avstängd men skulle vi inte ha vunnit? Eller kräver vi för mycket av vårat blågult? Ledningen för landslaget är positiva och har alla redan börjat leta hotell i Sydafrika där VM går av stapeln 2010.
6 stycken matcher återstår för Sverige i VM kvalet och det är segrarna i dom 9 grupperna som går vidare till VM-slutspel. Dock finns även en chans att gå vidare som grupptvåa, de 8 bästa grupptvåorna lirar nämligen en playoff där fyra lag till slut går vidare till VM-slutspel.
Jag minns stämningen under förra VM, så härligt det var! Det var sommar, fint väder och alla gick runt med blå-gula tröjor på stan. Svenskar som utlänningar, gamla som unga, tillsammans, för Sverige! Vad härligt det är att dela känslorna med andra. Man jublar tillsammans vid vinst och gråter tillsammans vid förlust. Det är kärlek!
Jag tror ändå på våra vikingar i blågult. Det gör jag alltid och ställer alltid höga krav på dem.
Självklart går vi vidare till VM och där ska vi ha medalj! Basta!
Plötsligt händer det...
Skrivet: 2009-03-23, klockan 00:58:05Är det inte lustigt egentligen? Skrev häromdagen ett inlägg om att man ska ta till vara på chanserna som erbjuds i livet och att man kan påverka så mycket själv i sin frånvaro...eller jag menar tillvaro såklart!
Och så idag, sitter jag och några vänner i bilen på väg till Kolsva (ytterliggare en pytteliten härkeort i Västmanland) för att äta middag. Så berättar min polare att eftersom både han och hans bror blev drabbade av varsel så ska dom nu prova på något nytt och starta eget företag. That´s the spirit! Lycka till!
Vilken olustig situation vårat land har hamnat i egentligen. En annan som är 23 år har aldrig blivit påverkad av sådana här fenomen som varsel och finanskriser förut. Ni som är lite äldre kanske vet hur man tar sig igenom sådana här tider?
Jag pratade med en kompis lillebror i förrgår, han är 20 år och valde att plugga i ett år efter gymnasiet. Han tänkte sedan skaffa sig ett jobb, få lite klirr i kassan, flytta hemifrån och börja sitt egna liv. Men den killen verkar få vänta ett tag med att börja skriva sin alldeles egna historia. Han berättade att han hade sökt 25 stycken jobb den senaste månaden, 14 hade tackat nej direkt, övriga hade inte ens besvärat sig med att höra av sig igen.
Försvarsmakten bygger en lagercentral i Arboga som ska bemannas av ca 100 stycken lagerarbetare. Hur många sökanden tror ni dom hade per tjänst då? Jo det ska jag tala om, 46 stycken sökande PER tjänst. Hur stor chans har då min kompis lillebror som varken har truckkort eller arbetslivserfarenhet att få en av dom här 46 tjänsterna? Nej, han har nog större chans att vinna BigBrother i Saudiarabien. Jag kan se personalrekryteraren framför mig, hur han sitter där på sitt kontor och bara luktar på blommorna...Nej sorry fel story! Hur han sitter där och skrattar förnöjt, vältrar sig i ansökningar. Han kommer att ha i runda slängar 5000 personer att välja mellan. Och tror vi att det finns 100 högkvalificerade människor som har mer än 3 års arbetslivserfarenhet och truckkort bland dessa 5000 personer? Ja det tror jag.
Vad ska man säga, välkommen till livet lillebror! Din tid kommer, Sverige är lite upptaget just nu bara.
"Hej och välkommen till livet! Det är många som söker just nu, du är placerad i kö. Ditt könummer är 5...tusen!"
Och så idag, sitter jag och några vänner i bilen på väg till Kolsva (ytterliggare en pytteliten härkeort i Västmanland) för att äta middag. Så berättar min polare att eftersom både han och hans bror blev drabbade av varsel så ska dom nu prova på något nytt och starta eget företag. That´s the spirit! Lycka till!
Vilken olustig situation vårat land har hamnat i egentligen. En annan som är 23 år har aldrig blivit påverkad av sådana här fenomen som varsel och finanskriser förut. Ni som är lite äldre kanske vet hur man tar sig igenom sådana här tider?
Jag pratade med en kompis lillebror i förrgår, han är 20 år och valde att plugga i ett år efter gymnasiet. Han tänkte sedan skaffa sig ett jobb, få lite klirr i kassan, flytta hemifrån och börja sitt egna liv. Men den killen verkar få vänta ett tag med att börja skriva sin alldeles egna historia. Han berättade att han hade sökt 25 stycken jobb den senaste månaden, 14 hade tackat nej direkt, övriga hade inte ens besvärat sig med att höra av sig igen.
Försvarsmakten bygger en lagercentral i Arboga som ska bemannas av ca 100 stycken lagerarbetare. Hur många sökanden tror ni dom hade per tjänst då? Jo det ska jag tala om, 46 stycken sökande PER tjänst. Hur stor chans har då min kompis lillebror som varken har truckkort eller arbetslivserfarenhet att få en av dom här 46 tjänsterna? Nej, han har nog större chans att vinna BigBrother i Saudiarabien. Jag kan se personalrekryteraren framför mig, hur han sitter där på sitt kontor och bara luktar på blommorna...Nej sorry fel story! Hur han sitter där och skrattar förnöjt, vältrar sig i ansökningar. Han kommer att ha i runda slängar 5000 personer att välja mellan. Och tror vi att det finns 100 högkvalificerade människor som har mer än 3 års arbetslivserfarenhet och truckkort bland dessa 5000 personer? Ja det tror jag.
Vad ska man säga, välkommen till livet lillebror! Din tid kommer, Sverige är lite upptaget just nu bara.
"Hej och välkommen till livet! Det är många som söker just nu, du är placerad i kö. Ditt könummer är 5...tusen!"
Blir man gladare med åren?
Skrivet: 2009-03-19, klockan 17:08:56Jag jobbade med en kollega häromdagen och efter att vi jobbat tillsammans några timmar så pratade vi om vad härligt det är med människor som kan bjuda lite på sig själva. Människor som kan bemöta andra människor med ett leende eller snälla ord. I mitt jobb träffar jag ganska mycket människor. Många av dom jobbar i butik och ger någon sorts service. Är det inte meningen att man ska vara lite serviceminded då? Nu för tiden blir jag nästan förvånad om jag blir bemött av en glad och trevlig människa på andra sidan disken. Och när jag frågar hur deras dag varit så ser dom ut som om dom sätt ett spöke. Är det en sån konstig fråga? Enligt mig är det inte det, men är det så att ingen annan tidigare frågat dem om hur deras dag har varit? Kan tillägga att jag träffar dessa personer ungefär 4 gånger i månaden inom jobbet då dom har anlitat företaget som jag jobbar på som entreprenör.
Men, min kollega menade i alla fall på att man blir gladare med åren. Att ju äldre man blir desto mer skrattar man, även för saker som kanske inte är jätteroliga men kanske för att det bara är trevligt?
Jag hoppas att det stämmer, jag gillar folk som verkligen bryr sig. Människor som kan bete sig och har social kompetens.
Tänk på det och prova gärna själva. Ställ en liknande fråga till någon som ni jobbar med eller ser då och då och se hur dom reagerar så får jag veta om det finns fler glada människor där ute. =)
Men, min kollega menade i alla fall på att man blir gladare med åren. Att ju äldre man blir desto mer skrattar man, även för saker som kanske inte är jätteroliga men kanske för att det bara är trevligt?
Jag hoppas att det stämmer, jag gillar folk som verkligen bryr sig. Människor som kan bete sig och har social kompetens.
Tänk på det och prova gärna själva. Ställ en liknande fråga till någon som ni jobbar med eller ser då och då och se hur dom reagerar så får jag veta om det finns fler glada människor där ute. =)
En dag på landet...
Skrivet: 2009-03-09, klockan 02:44:18Var i Uttersberg idag, och vart fan ligger det tänker du? Man kan säga att det ligger mitt ute i obygden mellan Härkeberga och sjumilaskogen. Dock väldigt trevliga människor som bor där. Dom bjöd på mat, fika och en hel hög med pinsamma hemmafilmer på min kompis som barn =P Är det inte helt fantastiskt underbart med dessa hemmafilmer som folk har hemma? Längst ner i någon glömd byrålåda. En rulle som ingen egentligen vill titta på men som alltid dammas av med
jämna mellanrum och man tvingas se sig själv sjunga carola i badkaret eller någon avlägsen släkting som efter för många glas vin dansar balongdansen (eftersom man har fått förklarat för sig att det var populärt på den tiden) =P
Hade en mycket intressant konversation med min flickvän idag angående religion och värderingar. Det började egentligen med att hon helt plötsligt va sur som en citron och vägrade berätta varför. Känner ni grabbar igen er här eller!? Jag i min tur blev ju irriterad på henne eftersom hon inte berättade vad det hela handlade om. Och så säger jag lite skämtsamt "Ärligt, har jag gjort något eller är det bara pms?" INTE populärt...Rekomenderar inte er grabbar att ställa denna frågan, även om tjejen beter sig konstigt och ni inte får svar på varför... =)
Jag funderar på att lägga ut konversationen här för att se va ni tycker om det hela. Ja alltså inte om pms utan diskussionen om religion och värderingar.
Tillbaks till startsidan
