Gatubarn.nu -Välgörenhet för gatubarn på nätet

Med tanke på sakerna som förlorades vid rånet så ville vi polisanmäla händelsen så att hon senare skulle ha att få tillbaks pengar på försäkringarna som hon har. Nu är det så här att managua har typ 10 polisstationer som kallas olika distrikt. Du måste gå till den som gäller för ditt område. För att inte göra bort oss kollade vi upp detta tidigare (rutinerat) och fick höra att vi skulle till polisstationen bredvid mercado oriental. För ni som inte hängt med på bloggen så kan jag säga att mercado oriental är ett ställe dit många nicaraguaner knappt vill gå med tanke på hur farligt det är. 

Well well, skit i det. Vi tog en buss som dom sa skulle gå till polisstation distrito uno. Det kan ha vart den första buss som gud uppfann. Den har förmodligen skrotats 10 gånger och återuppstått ur intet för att sedan rulla 250.000 mil till. Det va stora hål i sätena, allt satt löst, det skramlade och det hoppade, Men fram kom vi.

Vi åkte igenom mercado oriental, den gigantiska marknaden, innan vi kom fram till polisstationen. 200 bilar, alla tutar så fort det står still, vilket det gör mer än vad det rör på sig = mycket tutande. Miljarder med folk, stekande het sol och hundar och djur överallt. KAOS me dom!

Vi hoppar av, inte en skymt av polisstationen. Vi frågar oss fram och får veta att det ligger runt hörnet, och ja där var det. En fattig jävla byggnad, blå och vitmålad, vi går in. Inget va direkt upplagt för att få hjälp av dessa statligt anställda tjänstemän, vi va helt enkelt fel klädda efter att ha besökt soptippen tidigare på dagen. 


Där inne sitter det ca 20 pers redan, jag frågar hur det funkar, om alla sitter och väntar och om man ska ta en kölapp. En man nickar och säger åt mig att prata med hon som sitter vid desken rakt fram. En kvinna i 30 års åldern, ganska snygg ändå, fast det kan ha vart uniformen som gjorde det, osäker. Där sitter hon och knappar på en skrivmaskin från 70-talet. Det är ett långt skrivbord men fattigt på saker, skrivmaskinen, några papper, en kaffekopp och en påse frukt, that´s it.

Vi berättar snabbt vad som hänt och hon förstår ingenting, som om hon aldrig hört någon berätta hur någon blir rånad förut. Hon kallar på en äldre dam, en dam som förlorade tron på mänskligheten vid 7 års ålder, att dömma av hennes ansiktsuttryck. Höööga målade ögonbryn, färgglada fjärilar till örhängen och tre stjärnor på axlarna. Jag fick dra samma story igen, varpå hon frågade mig vart rånet skedde. 

Då min väninna blev rånad i en taxi så förklarade jag att det kanske inte finns någon direkt adress att säga att rånet ägde rum på, varpå den bittra poliskvinnan säger att hon då inte kan upprätta någon anmälan, hon MÅSTE ha en adress. Jag förklarar att dom sedan satte på henne en mössa så att hon inte skulle se någonting och att kvinnan dessutom inte är från Managua, hur skulle hon veta vart hon va någonstans? 

"Jag tänker inte förlora", säger poliskvinnan. Hon tänkte inte ge sig, en adress skulle hon ha annars skulle det inte bli någon anmälan. Mitt tålamod va på upphällningen, jag tittade på min väninna som stod bredvid mig, om blickar kunde döda...

Jag förstod vart vi är på väg någonstans, jag sa att vi skulle skriva "Managua" eller "Laguna de apoyo" på adressen då hon hade gått på där och åkt MOT Managua. Men neeej det skulle ju inte gå. Nu va jag nära att explodera. Den här kvinnan ville ju inte hjälpa oss. Hon bara stod där och utövade sin auktäritet mot oss. Jag blev riktigt upprörd, försökte kontrollera mig, höjde rösten sakta men säkert och visade att jag fan inte heller tänkte ge mig. 

Vi förklarade att vi MÅSTE göra en polisanmälan så att hon senare ska kunna bevisa för försäkringsbolaget vad som har hänt osv. Det va synnerligen svårt att förstå för polisen, och det kan jag ju förstå, i ett land där mindre än 20% av befolkningen kan stava till försäkring. Till slut fattade hon biffen, hon gick efter ett papper och kom sedan tillbaks, kastade pappret på mig och sa: "ta två kopior på det här pappret". 

Jaha, vi skulle alltså ta två kopior på polisanmälan som sedan skulle skrivas. Och inte hade dom någon kopiator på polisstationen, nej det va bara att häva sig ut på den farliga marknaden och börja leta. Vi hittade ett ställe ganska snabbt sen, betalade 4 cordobas för 2 kopior. En kille satt och surfade på samm ställe och jag bad honom kolla upp ett "barrio"/område där vi skulle kunna tänka oss att min väninna blitt avsläppt av rånarna, bara för att ha något att säga till den sjukt envisa poliskvinnan som "inte tänkte förlora" denna tävling av karraktär.

Väl tillbaks fick vi sätta oss och vänta, en sjukt gammal kvinna satt med en stor korg i rummet. Den va full av tuggummi, cigg och småpengar. hon hade världens kraftigaste underbett, saknade säkert 20 tänder och va över 60 år gammal. Hon sa att hon sett en hel del där genom åren. Jag undrade om hon alltid kom till polisstationen för att "jobba" och det visade sig vara så.

Plötsligt ropar poliskvinnan på oss, vi får följa med in på hennes kontor. Ett rum på 1,5*1,5 meter med två plaststolar och en dator och en gammal mat-tallrik. Hon börjar sedan fråga oss om vad som hänt och vi berättar så gott vi kan. Innan vi är klara säger hon "lo lamento", typ "jag beklagar", ja det fick hon ur sig, haleluja!

Konstigt tycker jag att hon aldrig tog signalement på rånarna. Hon ställde inte en enda fråga ang deras kläder, bil eller något annat. Sjukt tycker jag! Tacka gudarna för polisen i Sverige, tänk på det nästa gång något jävligt händer dig i Sverige. Det kommer jag att göra...