Ny kollega på soptippen
Skrivet: 2011-03-31, klockan 00:40:15
La Chureca ocensurerat!?
Skrivet: 2011-03-30, klockan 12:25:00Tanken slog mig för en vecka sedan att jag skulle låna ut min kamera till en man/kille på La Chureca (soptippen i Managua) för att få dokumentera sitt liv, blogga och visa hur hans vardag ser ut.
Det är lätt hänt att man kommer hit och tror att man vet allt efter några veckor. Men vad som sker bakom lykta dörrar och när solen gått ner är det nog få som verkligen vet.
Skulle du vara intresserad av att se den ocensurerade versionen av La Chureca?
En kommentar till videon:
"Im nicaraguan and just to let you know the whole country is like this minus the dump. its upper class and lower class over there. there is no middle. the poor live like these shown in this video the rich dont even bother going near these places."
Det är lätt hänt att man kommer hit och tror att man vet allt efter några veckor. Men vad som sker bakom lykta dörrar och när solen gått ner är det nog få som verkligen vet.
Skulle du vara intresserad av att se den ocensurerade versionen av La Chureca?
En kommentar till videon:
"Im nicaraguan and just to let you know the whole country is like this minus the dump. its upper class and lower class over there. there is no middle. the poor live like these shown in this video the rich dont even bother going near these places."
Fick fin kontakt med ungdomar på soptippen
Skrivet: 2011-03-30, klockan 07:02:52Barnen på La Chureca kan va svåra att få kontakt med. Dom är individualister och är vana att klara sig själva. Men där har det gått riktigt bra faktiskt. Till och med den busigaste av dom alla börjar bli riktigt reko. Hittills har jag haft lite svårt att connecta med de lite äldre ungdomarna. Jag vet inte om det är tilliten som saknats eller om det helt enkelt är så att det kommer hit en jävla massa folk som sen sticker så att dom inte orkar engagera sig i andra än dom som bor här.
Hur som haver så fick jag jättebra kontakt med dom idag. Vi tjötade om allt från skyddsvaktsjobbet i Sverige till kroppsbehåring. Haha det är så roligt, dom är la en 15 år, tjejer och killar, och dom är så fascinerade över sina kroppar. Idag va "raggarranden" en stor topic =P
Både igår och idag har jag sett att en liten kille vart liksom nedstämd. Jag frågade honom varför och han sa att det va för att han gjort illa fingret. Han menade på att det hände när han lekte vid gungorna. Ok taget. Men idag va han fortfarande nedstämd och denna gång hade han ett bandage över fingret. Jag frågade hur läget va och plötsligt såg jag tårar på hans kind. Jag kramade om honom och försökte trösta honom så gott jag kunde. Frågade varför han va ledsen, vad som hänt, men han ville inte berätta.
Jag berättade att han när som helst kan komma och berätta för mig och att jag inte ska berätta för någon om han väljer att göra det. Jag fick inte veta idag vad som hänt, kanske en annan dag. Hoppas att det inte är för allvarligt...
Flicka övar på att skriva med båda händerna, riktigt imponerad över hur duktig hon va. Till och med när vi tog bort symbolerna som visar vilket finger hon ska använda när.
Hur som haver så fick jag jättebra kontakt med dom idag. Vi tjötade om allt från skyddsvaktsjobbet i Sverige till kroppsbehåring. Haha det är så roligt, dom är la en 15 år, tjejer och killar, och dom är så fascinerade över sina kroppar. Idag va "raggarranden" en stor topic =P
Grabbarna grus lirar hjärter, bra övning för att lära sig musen, en sköter musen och den andra sköter tänket. Så jobbar dom =)
Både igår och idag har jag sett att en liten kille vart liksom nedstämd. Jag frågade honom varför och han sa att det va för att han gjort illa fingret. Han menade på att det hände när han lekte vid gungorna. Ok taget. Men idag va han fortfarande nedstämd och denna gång hade han ett bandage över fingret. Jag frågade hur läget va och plötsligt såg jag tårar på hans kind. Jag kramade om honom och försökte trösta honom så gott jag kunde. Frågade varför han va ledsen, vad som hänt, men han ville inte berätta.
Jag berättade att han när som helst kan komma och berätta för mig och att jag inte ska berätta för någon om han väljer att göra det. Jag fick inte veta idag vad som hänt, kanske en annan dag. Hoppas att det inte är för allvarligt...
Patrik, one of "Ten Outstanding Young People"?
Skrivet: 2011-03-29, klockan 09:58:58Rånad på gatan utanför huset
Skrivet: 2011-03-27, klockan 22:38:26En flicka drömmer på en soptipp
Skrivet: 2011-03-24, klockan 10:13:41I förrgår hade jag datalektion med några av barnen. Tre stycken små rultingar satt och hjälpte varandra med ett spel där bokstäver regnar ner från himlen och du måste hinna trycka på rätt bokstav innan den nuddar vattnet. Dom höll sig riktigt fint vid sin dator och hjälptes åt när det var svårt.
Jag gillar allra bäst när jag bara har en elev men idag blev det 4 samtidigt. Till höger om de små satt en flicka snällt på stolen och väntade på instruktioner. Jag presenterade mig och frågade vad hon hade gjort förut och vad hon redan kan. Hon va blyg och sa bara att hon inte riktigt mindes vad hon gjorde sist.
Uteslutningsmetoden sa att hon kunde skriva, hon hade jobbat med word förut men hon ville inte skriva av texterna som vi har i ett kompendium. Nehepp, vad ska vi då göra tänkte jag. Jag frågade henne vad hon vill öva på men hon visste inte. Nehepp, hur löser man detta då? Fuck it, jag improviserar tänkte jag, må det bära eller brista.
Jag bad henne skriva ner sitt namn, sin adress, lite om sin familj osv. Hon va 11 år, bor på soptippen ihop med sin mamma och pappa, fem bröder och två systrar. Hennes stavning var ganska dålig och likt många andra barn tog hon ofta fel på "b" och "v" då dom uttalas nästan likadant. Många här skriver exakt som det låter, vilket ibland ställer till det för en annan som måste tänka om. Vissa ord är till och med vedertagna som "felstavade".
Nu va hon klar med alla uppgifterna om sin familj. Hon ville ha mer att göra. Jag frågade vad hon hade för intressen och hon började rabbla: tvätta kläder, laga mat, mata djuren. Jag började misstänka att flickan får ta mycket ansvar hemma. Men jag ville veta mer om henne, vem hon är bakom alla krav och ansvar.
Jag frågade vad hon har för dröm, om hon har någon. Det hade hon. Hon sa, min dröm är att ha en "finca" en vacker dag, en liten gård alltså. Härligt, tänkte jag. Nu är vi något på spåren. Jag bad henne skriva allt hon kunde komma på om sin lilla gård men det va svårt. Jag fortsatte med följdfrågor...
En 11 årig flicka från soptippen i Managua drömmer om en liten gård, gärna med ett gult litet hus som hennes familj kan bo i. På gården vill hon ha höns, en häst och så bönor. Hon behöver vatten, el och sol för att klara sig och sköta gården och helst ska den ligga i staden León. Jag hoppas att hennes dröm blir sann, det var underbart att få ta del av!
Det var inte så längesen vi pratade om vad vi vill uppnå här i livet och jag lovade att berätta vad jag har för mål och hur jag vill leva mitt liv. Med risk för att låta negativ så är drömmar, i min värld, ofta något som väldigt få får uppleva, men som ger en energi och kraft att nå mål som man satt. Vilket förhoppningsvis gör att man aldrig någonsin slutar drömma.
Kanske är det en dröm flickan har, kanske är det ett mål. Kanske kommer hon aldrig att få se den där lilla gården, kanske är det bara en dröm. Men kanske vet hon inte skillnaden mellan mål i livet och drömmar om ett annat liv. Kanske drömmer hon om något större, når målet och får uppleva den lilla gården.
Vad drömmer du om?
Etiketter: la chureca, managua, drömmar, mål, livet, soptipp, flicka, gård
Jag gillar allra bäst när jag bara har en elev men idag blev det 4 samtidigt. Till höger om de små satt en flicka snällt på stolen och väntade på instruktioner. Jag presenterade mig och frågade vad hon hade gjort förut och vad hon redan kan. Hon va blyg och sa bara att hon inte riktigt mindes vad hon gjorde sist.
Uteslutningsmetoden sa att hon kunde skriva, hon hade jobbat med word förut men hon ville inte skriva av texterna som vi har i ett kompendium. Nehepp, vad ska vi då göra tänkte jag. Jag frågade henne vad hon vill öva på men hon visste inte. Nehepp, hur löser man detta då? Fuck it, jag improviserar tänkte jag, må det bära eller brista.
Jag bad henne skriva ner sitt namn, sin adress, lite om sin familj osv. Hon va 11 år, bor på soptippen ihop med sin mamma och pappa, fem bröder och två systrar. Hennes stavning var ganska dålig och likt många andra barn tog hon ofta fel på "b" och "v" då dom uttalas nästan likadant. Många här skriver exakt som det låter, vilket ibland ställer till det för en annan som måste tänka om. Vissa ord är till och med vedertagna som "felstavade".
Nu va hon klar med alla uppgifterna om sin familj. Hon ville ha mer att göra. Jag frågade vad hon hade för intressen och hon började rabbla: tvätta kläder, laga mat, mata djuren. Jag började misstänka att flickan får ta mycket ansvar hemma. Men jag ville veta mer om henne, vem hon är bakom alla krav och ansvar.
Jag frågade vad hon har för dröm, om hon har någon. Det hade hon. Hon sa, min dröm är att ha en "finca" en vacker dag, en liten gård alltså. Härligt, tänkte jag. Nu är vi något på spåren. Jag bad henne skriva allt hon kunde komma på om sin lilla gård men det va svårt. Jag fortsatte med följdfrågor...
En 11 årig flicka från soptippen i Managua drömmer om en liten gård, gärna med ett gult litet hus som hennes familj kan bo i. På gården vill hon ha höns, en häst och så bönor. Hon behöver vatten, el och sol för att klara sig och sköta gården och helst ska den ligga i staden León. Jag hoppas att hennes dröm blir sann, det var underbart att få ta del av!
Det var inte så längesen vi pratade om vad vi vill uppnå här i livet och jag lovade att berätta vad jag har för mål och hur jag vill leva mitt liv. Med risk för att låta negativ så är drömmar, i min värld, ofta något som väldigt få får uppleva, men som ger en energi och kraft att nå mål som man satt. Vilket förhoppningsvis gör att man aldrig någonsin slutar drömma.
Kanske är det en dröm flickan har, kanske är det ett mål. Kanske kommer hon aldrig att få se den där lilla gården, kanske är det bara en dröm. Men kanske vet hon inte skillnaden mellan mål i livet och drömmar om ett annat liv. Kanske drömmer hon om något större, når målet och får uppleva den lilla gården.
Vad drömmer du om?
Etiketter: la chureca, managua, drömmar, mål, livet, soptipp, flicka, gård
Patrik Appelquist skriver på Newsmill
Skrivet: 2011-03-23, klockan 12:20:00Ibland händer saker som får bägaren av känslor att rinna över. Det blir liksom blött över hela bordet och alla papper som du ordnat så länge blir helt förstörda. Du kan bara inte låta bli. I frustration bryter du av blyertspennan på mitten, hetsvässar den i pennvässaren tills den bara är en centimeter lång. Sen sätter du igång!
Det är då du sätter dina känslor på pränt, uttrycker din åsikt som du inte kan fatta att inte alla andra delar med dig. Det är ju obvious! Om du bara får förklara hur du tänker så kommer alla att ändra uppfattning, annars är dom ju tappade bakom flötet, eller hur?
Jag har länge velat skriva för tidningar men har liksom aldrig fått tummen ur. Nu har jag hittat ett media som verkar spännande och som jag faktiskt redan hunnit prova. Newsmill heter det. En sajt där alla är skribenter. Du skriver en artikel, skickar in den och om du har tur blir du publicerad och når ut till många andra intresserade i ämnet som sedan kan kommentera och börja debattera.
Min första artikel blev publicerad, jätteskoj. Den är i princip en modifiering på inlägget om 90-kontot, SFI och FRII som jag skrev häromdagen.
Etiketter: FRII, SFI, newsmill, patrik appelquist, skribent, företag, ideell förening
Det är då du sätter dina känslor på pränt, uttrycker din åsikt som du inte kan fatta att inte alla andra delar med dig. Det är ju obvious! Om du bara får förklara hur du tänker så kommer alla att ändra uppfattning, annars är dom ju tappade bakom flötet, eller hur?
Jag har länge velat skriva för tidningar men har liksom aldrig fått tummen ur. Nu har jag hittat ett media som verkar spännande och som jag faktiskt redan hunnit prova. Newsmill heter det. En sajt där alla är skribenter. Du skriver en artikel, skickar in den och om du har tur blir du publicerad och når ut till många andra intresserade i ämnet som sedan kan kommentera och börja debattera.
Min första artikel blev publicerad, jätteskoj. Den är i princip en modifiering på inlägget om 90-kontot, SFI och FRII som jag skrev häromdagen.
Etiketter: FRII, SFI, newsmill, patrik appelquist, skribent, företag, ideell förening
Video: Världens äckligaste kryp i köket!
Skrivet: 2011-03-22, klockan 22:44:02Patrik Appelquist säljer sex..
Skrivet: 2011-03-22, klockan 05:49:00...stycken ögonmått, till högstbjudande. Alla pengarna går till gatubarn i Nicaragua. Hörde jag 50 kronor?
Etiketter: patrik appelquist, gatubarn.nu, latinamerika, nicaragua, fb-sidan
Batra och Doggelito gör machosallad i Nicaragua!
Skrivet: 2011-03-21, klockan 09:18:55När jag bodde i Spanien så va machokulturen ganska påtaglig. Well, männen skulle visa utåt att det va dom som bestämde, att dom va familjens ledare, men i själva verket hade kvinnan bra mycket mer att säga till om innanför husets 4 väggar.
Här i Nicaragua är det bra mycket annorlunda. Här är det otroligt mycket mer våldsamt i relationen och pojkar lär sig tidigt hur en "riktig man" ska bete sig och vad han har för uppgifter och inte. En kvinna ska föda barn, ta hand om huset, barnen, laga mat, städa, tvätta kläder, passa upp på mannen osv. Mannen jobbar, drar in pengar till familjen (förhoppningsvis) och kvinnan ska inte ifrågasätta honom, "han vet bäst".
Du kanske kommer ihåg inlägget jag postade med videon om den stackars pojken som blev släpad av sin pappa till en prostituerad för att han skulle bli av med oskulden och i och med det bli en man? Redan här formas pojkens syn på kvinnor och det är la inte konstigt om han slutar precis som sin far när han blir äldre.
Det är absolut värst på landet, där man lever mer isolerat, där informationen är svårtillgängligare. Många män lämnar sina kvinnor med alla barnen. Kvinnan kan, kräva mannen på "underhållsbidrag" men många kvinnor gör det inte. Många vet inte hur man gör, andra vet. Men att åka 5-10 mil in till stan för att eventuellt ha tur att få tag på rätt person och eventuellt få tag på papperna som behövs skrivas under, det är en process som både är dyr och krånglig. Varpå många avstår.
Här inser man snabbt vad en internetuppkoppling hade kunnat vara värt. Vi lever i ett informationssamhälle. Får du inte informationen du behöver kommer du att bli lidande. Oavsett om du är bonde i Nicaragua eller student i Lund. Det är ett sätt att reparera skadan när den redan är skedd. Kanske en affärsidé? Jag tror att Grameen gör något liknande i Indien. Det skulle nog funka i Latinamerika också!
Ett annat sätt är att jobba preventivt. Som teatergruppen Tecun Umanii gör. Fem fantastiska män som sätter upp showen "De macho a macho", om våld mot kvinnor ur en mans perspektiv. En ruskigt underhållande föreställning med ett otroligt djupt meddelande. En helt gratis föreställning som hölls på Instituto Nicaragüense de Cultura Hispánica (INCH). Föreställningen har även filmats och kopierats 500 gånger, exemplar som blivit skickade till kooperativ i andra länder i Centralamerika med samma problem. Jag ska se om den inte finns att ladda hem på nätet, i så fall bör ni se den. Jag återkommer =) Något som va jävligt komiskt va att machokillen va sjukt lik Dogge Doggelito och "kvinnan" va en kopia av David Batra (sorry)! =P
Hur tror du att man ska gå till väga för att motverka våldet mot kvinnor, i ett land där det ligger så djupt rotat sedan många generationer tillbaks?
Etiketter: nicaragua, macho, våld, kvinnor, kooperativ, latinamerika
En redig man?
Här i Nicaragua är det bra mycket annorlunda. Här är det otroligt mycket mer våldsamt i relationen och pojkar lär sig tidigt hur en "riktig man" ska bete sig och vad han har för uppgifter och inte. En kvinna ska föda barn, ta hand om huset, barnen, laga mat, städa, tvätta kläder, passa upp på mannen osv. Mannen jobbar, drar in pengar till familjen (förhoppningsvis) och kvinnan ska inte ifrågasätta honom, "han vet bäst".
Du kanske kommer ihåg inlägget jag postade med videon om den stackars pojken som blev släpad av sin pappa till en prostituerad för att han skulle bli av med oskulden och i och med det bli en man? Redan här formas pojkens syn på kvinnor och det är la inte konstigt om han slutar precis som sin far när han blir äldre.
Det är absolut värst på landet, där man lever mer isolerat, där informationen är svårtillgängligare. Många män lämnar sina kvinnor med alla barnen. Kvinnan kan, kräva mannen på "underhållsbidrag" men många kvinnor gör det inte. Många vet inte hur man gör, andra vet. Men att åka 5-10 mil in till stan för att eventuellt ha tur att få tag på rätt person och eventuellt få tag på papperna som behövs skrivas under, det är en process som både är dyr och krånglig. Varpå många avstår.
Här inser man snabbt vad en internetuppkoppling hade kunnat vara värt. Vi lever i ett informationssamhälle. Får du inte informationen du behöver kommer du att bli lidande. Oavsett om du är bonde i Nicaragua eller student i Lund. Det är ett sätt att reparera skadan när den redan är skedd. Kanske en affärsidé? Jag tror att Grameen gör något liknande i Indien. Det skulle nog funka i Latinamerika också!
Ett annat sätt är att jobba preventivt. Som teatergruppen Tecun Umanii gör. Fem fantastiska män som sätter upp showen "De macho a macho", om våld mot kvinnor ur en mans perspektiv. En ruskigt underhållande föreställning med ett otroligt djupt meddelande. En helt gratis föreställning som hölls på Instituto Nicaragüense de Cultura Hispánica (INCH). Föreställningen har även filmats och kopierats 500 gånger, exemplar som blivit skickade till kooperativ i andra länder i Centralamerika med samma problem. Jag ska se om den inte finns att ladda hem på nätet, i så fall bör ni se den. Jag återkommer =) Något som va jävligt komiskt va att machokillen va sjukt lik Dogge Doggelito och "kvinnan" va en kopia av David Batra (sorry)! =P
Hur tror du att man ska gå till väga för att motverka våldet mot kvinnor, i ett land där det ligger så djupt rotat sedan många generationer tillbaks?
Dottern ger tillbaks bilder av arbetsuppgifter till sin far
Män som vill stoppa våldet mot kvinnor
Etiketter: nicaragua, macho, våld, kvinnor, kooperativ, latinamerika
G4S rockar fett -satsar på välgörenhet
Skrivet: 2011-03-18, klockan 23:41:48G4S är ett enormt stort företag med mer än 625 000 anställda. Ett enormt nätverk av alla olika typer av människor. Nu har G4S fattat poängen och börjat använda sig utav detta.
Två klyftiga marknadsförare på G4S anlitade två killar att skriva en sång, ”Securing Your World" blev resultatet. Låten blev en succé i USA och man spelade låten live inför mer än 600 kunder, partners och medarbetare.
Någon kläckte sedan idén att man skulle låta folk ladda hem låten till en ringa summa av sju riksdaler och skänka pengarna till behövande människor, utsatta kvinnor och barn.
G4S såg möjligheter istället för problem och rockade vidare på idén istället för att avfärda den. Personligen tycker jag att det är grymt och jag fascineras över att G4S gjorde detta. Stora företag har ofta en tendens att vara långsamma, lite tröga och kanske fega. www.G4SRocks.com
Det enda som stör mig är att det inte va Securitas som gjorde detta först. Företaget där jag jobbat som väktare/skyddsvakt ca 4 år. Men jag ger mig fan på att det sitter några slipsnissar på något kontor och kliar sig i skäggen och försöker komma på en lika bra idé, eller bättre =) Prova att fråga era anställda pågar, dom har bättre idéer än vad ni tror, jag lovar! Annars får ni ringa till köpingskontoret så hjälper vi er ;)
Rock on! Ha en trevlig helg.
Etiketter: securitas, köping, g4s, marknadsföring, välgörenhet, barn
Två klyftiga marknadsförare på G4S anlitade två killar att skriva en sång, ”Securing Your World" blev resultatet. Låten blev en succé i USA och man spelade låten live inför mer än 600 kunder, partners och medarbetare.
Någon kläckte sedan idén att man skulle låta folk ladda hem låten till en ringa summa av sju riksdaler och skänka pengarna till behövande människor, utsatta kvinnor och barn.
G4S såg möjligheter istället för problem och rockade vidare på idén istället för att avfärda den. Personligen tycker jag att det är grymt och jag fascineras över att G4S gjorde detta. Stora företag har ofta en tendens att vara långsamma, lite tröga och kanske fega. www.G4SRocks.com
Det enda som stör mig är att det inte va Securitas som gjorde detta först. Företaget där jag jobbat som väktare/skyddsvakt ca 4 år. Men jag ger mig fan på att det sitter några slipsnissar på något kontor och kliar sig i skäggen och försöker komma på en lika bra idé, eller bättre =) Prova att fråga era anställda pågar, dom har bättre idéer än vad ni tror, jag lovar! Annars får ni ringa till köpingskontoret så hjälper vi er ;)
Rock on! Ha en trevlig helg.
Etiketter: securitas, köping, g4s, marknadsföring, välgörenhet, barn
Söker volontärer: grafisk designer & webbdesigner
Skrivet: 2011-03-17, klockan 19:43:00I slutet på förra veckan hade jag ett möte med Rubén, chefen på Juntos Contigo, dagcentrat på soptippen där jag jobbar. Jag har nu jobbat där ca 1 månad och har fått ganska god insikt i hur organisationen jobbar på marknivå.
Frågar du mig så skulle jag kunna jobba enbart med barnen hela året ut, men det vill jag inte. Av den enkla anledningen att det inte hjälper organisationen framåt. Det skulle säkerligen betyda mycket för barnen att ha mig där varje dag, men samma sekund som jag åker så försvinner min insats organisatoriskt.
Därför vill jag hjälpa till med något som kan leva vidare, även när jag inte är här på plats och något som jag funnit undermåligt är organisationens hemsida och profilering på internet, sociala media osv. www.juntoscontigo.com
La Chureca har en rejäl historia att berätta. Just nu får bara personer som tar sig dit veta sanningen. Jag pratade med Rubén om det och vi tror att det är dags för JC att berätta sin historia för alla på webben.
I förra inlägget såg du planeringen för hur jag kommer att jobba en tid framöver. Ca två dagar i veckan med JC-online. Nu har du med kompetensen din chans. Jag vet att många vill göra en insats, men alla har inte möjligheten att åka tvärs över Atlanten för att hjälpa till.
Hjälp mottages å det varmaste av webdesigners, grafiska designers och andra med kunskap inom området som vill göra en insats någon timme per vecka eller kanske bara fungera som bollplank och pusha i rätt riktning. Jag vill göra det så bra som möjligt på en gång. Välkomna att joina med dina skills!
Etiketter: volontär sökes, grafisk designer, webbdesigner, la chureca, gatubarn, sociala media
Frågar du mig så skulle jag kunna jobba enbart med barnen hela året ut, men det vill jag inte. Av den enkla anledningen att det inte hjälper organisationen framåt. Det skulle säkerligen betyda mycket för barnen att ha mig där varje dag, men samma sekund som jag åker så försvinner min insats organisatoriskt.
Därför vill jag hjälpa till med något som kan leva vidare, även när jag inte är här på plats och något som jag funnit undermåligt är organisationens hemsida och profilering på internet, sociala media osv. www.juntoscontigo.com
La Chureca har en rejäl historia att berätta. Just nu får bara personer som tar sig dit veta sanningen. Jag pratade med Rubén om det och vi tror att det är dags för JC att berätta sin historia för alla på webben.
I förra inlägget såg du planeringen för hur jag kommer att jobba en tid framöver. Ca två dagar i veckan med JC-online. Nu har du med kompetensen din chans. Jag vet att många vill göra en insats, men alla har inte möjligheten att åka tvärs över Atlanten för att hjälpa till.
Hjälp mottages å det varmaste av webdesigners, grafiska designers och andra med kunskap inom området som vill göra en insats någon timme per vecka eller kanske bara fungera som bollplank och pusha i rätt riktning. Jag vill göra det så bra som möjligt på en gång. Välkomna att joina med dina skills!
Etiketter: volontär sökes, grafisk designer, webbdesigner, la chureca, gatubarn, sociala media
Migrän, tidsplanering och hemmajobb
Skrivet: 2011-03-16, klockan 04:16:03Haloj Sverige, jag vet inte vad som har hänt med mig. Jag är aldrig sjuk i vanliga fall och hittills i Nicaragua har jag lyckats dra på mig en allergi och en fruktansvärd huvudvärk. Så jag knegar hemma i dagarna med datorn.
Idag har jag skrivit klart planeringen för jobbet med dagcentrat (JC) på soptippen. Jag skickade över mailet till både Andrea på pappersprojektet och Rubén på dagcentrat då jag vill hjälpa dom båda med vad jag kan.
Lite grovt räknat kommer jag att disponera min tid som följer:
Måndag: JC på soptippen
Tisdag: JC på soptippen
Onsdag: JC-Online
Torsdag: Earth Education Project + JC-Online
Fredag: Ideella föreningen i Sverige + företaget
Har även kontaktat Herko Design för att få hjälp med den grafiska profilen på den kommande webbtjänsten =) Snart ska jag skicka över allt material till kodarna Tom och Mårten på NyWeb, sen ska vi få saker att snurra. Så sjukt spännande! =)
Etiketter: patrik appelquist, herko design, nyweb, juntos contigo, soptipp, EEP
Idag har jag skrivit klart planeringen för jobbet med dagcentrat (JC) på soptippen. Jag skickade över mailet till både Andrea på pappersprojektet och Rubén på dagcentrat då jag vill hjälpa dom båda med vad jag kan.
Andrea, Silvia och Patrik är ute och dansar salsa
Lite grovt räknat kommer jag att disponera min tid som följer:
Måndag: JC på soptippen
Tisdag: JC på soptippen
Onsdag: JC-Online
Torsdag: Earth Education Project + JC-Online
Fredag: Ideella föreningen i Sverige + företaget
Har även kontaktat Herko Design för att få hjälp med den grafiska profilen på den kommande webbtjänsten =) Snart ska jag skicka över allt material till kodarna Tom och Mårten på NyWeb, sen ska vi få saker att snurra. Så sjukt spännande! =)
Etiketter: patrik appelquist, herko design, nyweb, juntos contigo, soptipp, EEP
Snart 45.000 insamlat till gatubarn
Skrivet: 2011-03-14, klockan 19:01:00Ett stort tack till alla läsare som skänkt pengar sista månaden!
Christina Ström
Jenny Enqvist
Ulrika Odén
Daniel Knutsson
(Tyvärr kan vi bara se namnen på er som skänkt via bank till bankgirot)
Handgjorda vykort från Nicaragua till salu!
Skrivet: 2011-03-14, klockan 02:25:19I onsdags hade jag ett möte med Andrea Paltzer, en tjej från Schweiz som nu bor i London och driver en ideell förening i Nicaragua.
Föreningen heter Earth Education Project och har imponerat stort på mig. Projektet finns under samma tak som Juntos Contigo, dagcentrat där jag jobbar på, inne på La Chureca i Managua. I projektet jobbar ca 15-20 kvinnor med att återvinna papper. Av pappret gör man sedan vykort, böcker och kuvert och säljer dessa på den europeiska marknaden, just nu i Schweiz och London.
Projektet ger kvinnorna en trygghet, ett kontrakt, sjukvård, viss utbildning och möjlighet att växa och avancera i föreningen. Det gör även så att kvinnorna slipper jobba 15 timmar om dagen i hettan på berget av sopor och kan därför spendera mer tid med sina barn.
Jag älskar detta sätt att driva projekt, förening, företag, kalla det vad du vill. Andrea tar hand om ett återvinningsproblem som finns i landet, "anställer" lokalbefolkning, skapar trygghet och gemenskap, tar fram en produkt som säljs på en större marknad och återinvesterar vinsten i projektet igen. Det kan inte bli mycket bättre.
Jag har nu jobbat ca en månad på Juntos Contigo och jag har fått en ganska tydlig bild av organisationen. Något som jag la märke till ganska tidigt va hur olika barnen är som kommer på förmiddagen och dom som kommer på eftermiddagen. Först förstod jag inte varför men sen såg jag att dom lugna och mer sociala barnen kom på eftermiddagen med sina mammor, kvinnorna som jobbar på EEP.
Jag vill jättegärna hjälpa Andrea och Earth Education Project, kanske med att hitta försäljare av vykorten i Sverige. Men nu behöver jag hjälp av dig kära läsare! Om du som läser detta driver företag eller känner någon som driver en butik eller webbshop som skulle kunna vara intresserad av handgjorda vykort från Nicaragua, så får du mer än gärna maila mig på patrik[snabela]gatubarn.nu
För min egen del är det mycket på gång nu. Jag träffade Rubén i torsdags, vi har börjat bena ut vad jag ska kunna hjälpa till med, online och offline. Men en planering kommer att behövas, många bollar i luften nu. Mer om det i nästa inlägg, hoppas du haft en grym helg. Jag besökte en vulkan i lördags, kommer inlägg om det också =)
Etiketter: Andrea Paltzer, earth education project, nicaragua, pappersåtervinning, patrik appelquist, juntos contigo
Föreningen heter Earth Education Project och har imponerat stort på mig. Projektet finns under samma tak som Juntos Contigo, dagcentrat där jag jobbar på, inne på La Chureca i Managua. I projektet jobbar ca 15-20 kvinnor med att återvinna papper. Av pappret gör man sedan vykort, böcker och kuvert och säljer dessa på den europeiska marknaden, just nu i Schweiz och London.
Projektet ger kvinnorna en trygghet, ett kontrakt, sjukvård, viss utbildning och möjlighet att växa och avancera i föreningen. Det gör även så att kvinnorna slipper jobba 15 timmar om dagen i hettan på berget av sopor och kan därför spendera mer tid med sina barn.
Jag älskar detta sätt att driva projekt, förening, företag, kalla det vad du vill. Andrea tar hand om ett återvinningsproblem som finns i landet, "anställer" lokalbefolkning, skapar trygghet och gemenskap, tar fram en produkt som säljs på en större marknad och återinvesterar vinsten i projektet igen. Det kan inte bli mycket bättre.
Till vänster: Andrea Paltzer - Projektledare Earth Education Project
Jag har nu jobbat ca en månad på Juntos Contigo och jag har fått en ganska tydlig bild av organisationen. Något som jag la märke till ganska tidigt va hur olika barnen är som kommer på förmiddagen och dom som kommer på eftermiddagen. Först förstod jag inte varför men sen såg jag att dom lugna och mer sociala barnen kom på eftermiddagen med sina mammor, kvinnorna som jobbar på EEP.
Jag vill jättegärna hjälpa Andrea och Earth Education Project, kanske med att hitta försäljare av vykorten i Sverige. Men nu behöver jag hjälp av dig kära läsare! Om du som läser detta driver företag eller känner någon som driver en butik eller webbshop som skulle kunna vara intresserad av handgjorda vykort från Nicaragua, så får du mer än gärna maila mig på patrik[snabela]gatubarn.nu
För min egen del är det mycket på gång nu. Jag träffade Rubén i torsdags, vi har börjat bena ut vad jag ska kunna hjälpa till med, online och offline. Men en planering kommer att behövas, många bollar i luften nu. Mer om det i nästa inlägg, hoppas du haft en grym helg. Jag besökte en vulkan i lördags, kommer inlägg om det också =)
Etiketter: Andrea Paltzer, earth education project, nicaragua, pappersåtervinning, patrik appelquist, juntos contigo
FRII vill svartlista alla som hjälper människor
Skrivet: 2011-03-11, klockan 20:42:19Fy fan så upprörd jag blir! Inte nog med att grannens hund skäller som en rabiat treåring, jag hittade denna artikel på nätet idag.
"Det första jag reagerade på när jag såg flygbladet i brevlådan var att organisationen inte hade ett 90-konto, vilket tyder på att något inte stämmer, säger Kerstin Blom från Vänersborg."
Haha vilket jävla skitsnack! En liten organisation har inte råd att ha ett 90-konto. Hela verksamhetsidén går i stöpet då. Jag tycker att det är MER OETISKT att behöva avvara 200-300 kronor per tusenlapp till revisorer och avgifter. Nej det är inte alls svårt att kontrollera en ideell förening, gå på ett årsmöte så får du snart jävligt bra insikt i hur ekonomin sköts. Dessutom deklarerar även föreningar till skatteverket, precis som privatpersoner och företag gör.
Jojo, 90-konto ja. Ja det funkar ju jävligt bra det också. Hur många skandaler har inte Röda Korset kantats av? Har inte Röda Korset 90-konto, jo det har dom. Vad fan hände då? Jo dom avvarar massor med pengar för att Svensk Insamlingskontroll (SFI) ska kunna kontrollera dem, ändå lyckas miljontals kronor förskingras under flera år. Bra jobbat! En stor misslyckad och dyr kontrollapparat är vad det är i mina ögon.
Jag tror säkert att SFI gör nytta, ibland. Det är jättebra att man kan klämma åt dom som faktiskt utnyttjar folks goda hjärtan för att roffa åt sig pengar själv. Men jag tror att det kostar mer än vad det smakar. En onödig mellanhand i många fall, särskilt när dom inte lyckas, ens med en av våra största organisationer som vi har i Sverige. Skärpning!
Jag driver sedan två år tillbaks en ideell förening för gatubarn i Latinamerika och vi har inget 90-konto och vi har inga planer på att skaffa det heller. Det kostar för mycket, tyvärr. Jag tycker inte att det är etiskt försvarbart att om vi samlar in 10.000 kronor så ska 3.000 gå till svensk insamlingskontroll och revisorer, nej tack!
Vi jobbar transparent och med ärliga människor. Skulle det trots allt bli strul ekonomiskt så skulle det synas direkt. Vi har nämligen inga "administrativa avgifter". 100% av din gåva går direkt till ändamålet. Vilket betyder att vi har väldigt få, för att inte säga inga hittills "uttag" från föreningens bankgirokonto, förrän det är dags att verkligen hjälpa. Och skulle vi haft "administrativa avgifter", ja då kanske det bara skulle va 4.000 kvar på dom där insamlade 10.000 kronorna. Skulle du skänka 100 kronor om jag sa att 40 kronor kommer fram till ändamålet?
"Samlar man in kläder för välgörenhet utan ett kontrollerat insamlingskonto så riskerar man att hamna på vår lista", säger Eric Zachrison.
Och till Eric Zachrison, generalsekreterare på frivilligorganisationernas insamlingsråd vill jag bara säga; fan vad tragiskt uttalande!
Ska du svartlista alla organisationer, alla människor som vill göra gott i Sverige, är det så du vill tacka dem som skänker en del av sitt liv och fritid för att hjälpa dom som är mindre lyckligt lottade? FY FAN! Och nästa uttalande är ju nästan pinsamt;
"Det är inget olagligt. Däremot anser vi att organisationer som saknar ett 90-konto inte är pålitliga, sen är det svårt att kontrollera en sådan organisation, säger han."
Detta påminner ju om hur regeringen i Mexico behandlar sina invånare. Där alla bedöms skyldiga till drogbrott fram tills han/hon kan bevisa motsatsen, skaffa ett 90 konto? Trevligt sätt att se på det...
Till FRII och SFI; istället för att stämpla folk som opålitliga och sätta dom på en svart lista innan dom ens fått en chans så kan ni väl hjälpa oss som bedriver organisationer för att hjälpa människor? Hjälp oss och gör det enklare (läs billigare) för oss att bedriva en etisk verksamhet som kan kontrolleras och i sin tur ge oss trovärdighet. När såg ni över ert sätt att arbeta sist, 1948 eller kanske i samband med revolutionen i Nicaragua. Saker och ting har hänt sen dess. Det är dags att ni rustar upp er och hänger med i svängarna. Har ni hört talas om sociala entreprenörer? Dom kommer att se till att "myndigheter" som ni kommer att försvinna om ni inte ställer er på våran sida.
//Patrik Appelquist
Projektledare
Gatubarn.nu -En blogg för gatubarn i Latinamerika
www.Gatubarn.nu
www.Twitter.com/P_Appelquist
www.Facebook.com/Gatubarn.nu
"Det första jag reagerade på när jag såg flygbladet i brevlådan var att organisationen inte hade ett 90-konto, vilket tyder på att något inte stämmer, säger Kerstin Blom från Vänersborg."
Haha vilket jävla skitsnack! En liten organisation har inte råd att ha ett 90-konto. Hela verksamhetsidén går i stöpet då. Jag tycker att det är MER OETISKT att behöva avvara 200-300 kronor per tusenlapp till revisorer och avgifter. Nej det är inte alls svårt att kontrollera en ideell förening, gå på ett årsmöte så får du snart jävligt bra insikt i hur ekonomin sköts. Dessutom deklarerar även föreningar till skatteverket, precis som privatpersoner och företag gör.
Jojo, 90-konto ja. Ja det funkar ju jävligt bra det också. Hur många skandaler har inte Röda Korset kantats av? Har inte Röda Korset 90-konto, jo det har dom. Vad fan hände då? Jo dom avvarar massor med pengar för att Svensk Insamlingskontroll (SFI) ska kunna kontrollera dem, ändå lyckas miljontals kronor förskingras under flera år. Bra jobbat! En stor misslyckad och dyr kontrollapparat är vad det är i mina ögon.
Jag tror säkert att SFI gör nytta, ibland. Det är jättebra att man kan klämma åt dom som faktiskt utnyttjar folks goda hjärtan för att roffa åt sig pengar själv. Men jag tror att det kostar mer än vad det smakar. En onödig mellanhand i många fall, särskilt när dom inte lyckas, ens med en av våra största organisationer som vi har i Sverige. Skärpning!
Jag driver sedan två år tillbaks en ideell förening för gatubarn i Latinamerika och vi har inget 90-konto och vi har inga planer på att skaffa det heller. Det kostar för mycket, tyvärr. Jag tycker inte att det är etiskt försvarbart att om vi samlar in 10.000 kronor så ska 3.000 gå till svensk insamlingskontroll och revisorer, nej tack!
Vi jobbar transparent och med ärliga människor. Skulle det trots allt bli strul ekonomiskt så skulle det synas direkt. Vi har nämligen inga "administrativa avgifter". 100% av din gåva går direkt till ändamålet. Vilket betyder att vi har väldigt få, för att inte säga inga hittills "uttag" från föreningens bankgirokonto, förrän det är dags att verkligen hjälpa. Och skulle vi haft "administrativa avgifter", ja då kanske det bara skulle va 4.000 kvar på dom där insamlade 10.000 kronorna. Skulle du skänka 100 kronor om jag sa att 40 kronor kommer fram till ändamålet?
"Samlar man in kläder för välgörenhet utan ett kontrollerat insamlingskonto så riskerar man att hamna på vår lista", säger Eric Zachrison.
Och till Eric Zachrison, generalsekreterare på frivilligorganisationernas insamlingsråd vill jag bara säga; fan vad tragiskt uttalande!
Ska du svartlista alla organisationer, alla människor som vill göra gott i Sverige, är det så du vill tacka dem som skänker en del av sitt liv och fritid för att hjälpa dom som är mindre lyckligt lottade? FY FAN! Och nästa uttalande är ju nästan pinsamt;
"Det är inget olagligt. Däremot anser vi att organisationer som saknar ett 90-konto inte är pålitliga, sen är det svårt att kontrollera en sådan organisation, säger han."
Detta påminner ju om hur regeringen i Mexico behandlar sina invånare. Där alla bedöms skyldiga till drogbrott fram tills han/hon kan bevisa motsatsen, skaffa ett 90 konto? Trevligt sätt att se på det...
Till FRII och SFI; istället för att stämpla folk som opålitliga och sätta dom på en svart lista innan dom ens fått en chans så kan ni väl hjälpa oss som bedriver organisationer för att hjälpa människor? Hjälp oss och gör det enklare (läs billigare) för oss att bedriva en etisk verksamhet som kan kontrolleras och i sin tur ge oss trovärdighet. När såg ni över ert sätt att arbeta sist, 1948 eller kanske i samband med revolutionen i Nicaragua. Saker och ting har hänt sen dess. Det är dags att ni rustar upp er och hänger med i svängarna. Har ni hört talas om sociala entreprenörer? Dom kommer att se till att "myndigheter" som ni kommer att försvinna om ni inte ställer er på våran sida.
//Patrik Appelquist
Projektledare
Gatubarn.nu -En blogg för gatubarn i Latinamerika
www.Gatubarn.nu
www.Twitter.com/P_Appelquist
www.Facebook.com/Gatubarn.nu
Att jobba med gatubarn eller för gatubarn
Skrivet: 2011-03-09, klockan 12:48:00Innan jag kom hit till Managua så var jag väldigt inställd på att jobba "med" gatubarn. Att hjälpa dom med läxor, lära sig engelska och skriva osv. Under mina veckor här i Nicaragua har bilden ändrat sig lite.
Uppskattningsvis bor det ca 2000 människor på La Chureca. Majoriteten är barn. Hos oss på Juntos Contigo har vi ca 40-50 barn som kommer och går, kanske lite mer. Det betyder att resten av barnen antingen hålls hemma av föräldrarna eller arbetar, återvinner plast mm.
Majoriteten, för att inte säga nästan alla av barnen som kommer till oss går i skolan. Antingen på förmiddagen eller på eftermiddagen. Vilket gör att barnen som kommer när vi har öppet inte alls har lust att plugga, dom ska ju till skolan på eftermiddagen...
Sen i måndags har läraren slutat. Pengarna fanns inte för att ha henne kvar. Hon hade ett tufft jobb att försöka engagera dessa barn till att sätta sig ner och öppna skolböckerna. Hon hade nog tur om hon fick en timmes studier per dag med barnen.
Patrik Appelquist är nöjd och tror på framtiden
I min värld ska en organisation sträva efter att få in så mycket donationer som möjligt, samtidigt som man strävar efter att bli oberoende, självförsörjande. Tänk dig att leva ett helt liv på socialbidrag. Javisst det funkar men det är inte bra för någon part. En vacker dag kanske sociala skyddsnätet försvinner, då faller du tugnt...
Jag skulle mycket väl kunna jobba "med" barnen här hela året ut. Barnen skulle få ett år av kärlek, respekt och kunskap men organisationen i sig skulle inte ha fått något som kan leva kvar och bidra till strävan efter målen. Min energi och kunskap försvinner i samma sekund som jag lämnar Nicaragua. Så vill jag inte att det ska vara.
Därför kommer jag att diskutera med Andrea, tjejen från Schweiz som driver det fantastiska pappersprojektet Earth Education Project. Jag kommer även att prata med Ruben, chefen på Juntos Contigo om vad jag kan bidra med att jobba "för" gatubarnen. Jag ser att det finns saker som skulle kunna göras / göras bättre organisatoriskt, men hey, vi är i Nicaragua, det kanske inte alls funkar här...
Etiketter: organisation, gatubarn, nicaragua, managua, förening, oberoende
Uppskattningsvis bor det ca 2000 människor på La Chureca. Majoriteten är barn. Hos oss på Juntos Contigo har vi ca 40-50 barn som kommer och går, kanske lite mer. Det betyder att resten av barnen antingen hålls hemma av föräldrarna eller arbetar, återvinner plast mm.
Majoriteten, för att inte säga nästan alla av barnen som kommer till oss går i skolan. Antingen på förmiddagen eller på eftermiddagen. Vilket gör att barnen som kommer när vi har öppet inte alls har lust att plugga, dom ska ju till skolan på eftermiddagen...
Sen i måndags har läraren slutat. Pengarna fanns inte för att ha henne kvar. Hon hade ett tufft jobb att försöka engagera dessa barn till att sätta sig ner och öppna skolböckerna. Hon hade nog tur om hon fick en timmes studier per dag med barnen.
Patrik Appelquist är nöjd och tror på framtiden
I min värld ska en organisation sträva efter att få in så mycket donationer som möjligt, samtidigt som man strävar efter att bli oberoende, självförsörjande. Tänk dig att leva ett helt liv på socialbidrag. Javisst det funkar men det är inte bra för någon part. En vacker dag kanske sociala skyddsnätet försvinner, då faller du tugnt...
Jag skulle mycket väl kunna jobba "med" barnen här hela året ut. Barnen skulle få ett år av kärlek, respekt och kunskap men organisationen i sig skulle inte ha fått något som kan leva kvar och bidra till strävan efter målen. Min energi och kunskap försvinner i samma sekund som jag lämnar Nicaragua. Så vill jag inte att det ska vara.
Därför kommer jag att diskutera med Andrea, tjejen från Schweiz som driver det fantastiska pappersprojektet Earth Education Project. Jag kommer även att prata med Ruben, chefen på Juntos Contigo om vad jag kan bidra med att jobba "för" gatubarnen. Jag ser att det finns saker som skulle kunna göras / göras bättre organisatoriskt, men hey, vi är i Nicaragua, det kanske inte alls funkar här...
Etiketter: organisation, gatubarn, nicaragua, managua, förening, oberoende
Utflykten fortsätter till Catarina
Skrivet: 2011-03-07, klockan 19:04:00Yes precis, jag och Eunice tog oss ut ur fängelset och ner för kullen. På vägen plockade vi upp bussen som går till Catarina. När vi kommer fram så står där en hel hög med små mopedtaxis, vi hoppar in i en och han tar oss med uppför en backe, in genom en pitoresk liten by och släpper av oss vid en vägspärr där vi måste betala för att komma in.
Vi pyntar, gringon (jag) fick betala extra eftersom han är av utländsk härkomst (nej jag har inte lyckats lura dom än). Ganska roligt att det är sån särbehandling ändå, är det inte? Förstå om vi skulle börja ta extra betalt på tunnelbanan av alla utlänningar? Inte en jävel skulle ha råd att bo längst ut på linjerna då! =P Typ "Jaha en svenne och en utlänning, det blir 20 för dig och 50 för dig". Nej jag vet att det är skillnad, att vi som kommer dit som turister har jättemycket pengar i jämförelse osv. Men jag kan ändå inte låta bli att känna mig negativt särbehandlad pga min härkomst.
Nåväl, det var värt alla pengarna kan jag säga. För när vi kommer upp för kullen så möts vi av en av dom vackraste utsikterna jag någonsin sett. Vi står högt högt upp och ser långt långt bort. Vi har en stor lagun som sprider ut sig framför oss. Rovfåglar som cirkulerar i luften, tre små lustiga män som spelar marimba och gitarr, härligt! =)
Vi går ner mot staden igen. Hittar ett litet hus som serverar mat. Ja det funkar ofta så här att du kan gå hem till någon, sitta på deras altan eller strax utanför och äta. Jättegod mat, panerad kyckling, gallo pinto (bönor och ris) och så klart en maduro (banan). Sweingott, och billigt. Till maten dricker vi varsin stor fruktjuice och vi betalar 80 cordobas för hela kalaset, ca 27 kronor. Det är påtagligt billigare så här ute på landsbyggden kan jag säga. Inne på "fritangan" i Managua betalar jag ca 90 cordobas, och det bara för en tallrik.
Eunice är lite liten i maten och väljer att donera sina rester till en hemlös hund som springer runt borden. Först nosar han bara på maten. Jag menar på att han inte tycker om nötkött, att han ville ha kyckling istället, hade hon inte hört när han beställde? Men efter en stund gluffsar han glatt i sig maten.
Efter maten infinner sig paltkoman som vanligt. Vi knatar tillbaks till utsikten, det är varmt nu, riktigt varmt. Vi hittar skugga intill ett par träd på en gräsmatta. Här ligger vi och jäser en timme innan vi går nerför kullen och tillbaks till bussen som tar oss till Managua igen.
Etiketter: catarina, masaya, patrik appelquist, paltkoma, managua, gallo pinto
Schumacher
Vi pyntar, gringon (jag) fick betala extra eftersom han är av utländsk härkomst (nej jag har inte lyckats lura dom än). Ganska roligt att det är sån särbehandling ändå, är det inte? Förstå om vi skulle börja ta extra betalt på tunnelbanan av alla utlänningar? Inte en jävel skulle ha råd att bo längst ut på linjerna då! =P Typ "Jaha en svenne och en utlänning, det blir 20 för dig och 50 för dig". Nej jag vet att det är skillnad, att vi som kommer dit som turister har jättemycket pengar i jämförelse osv. Men jag kan ändå inte låta bli att känna mig negativt särbehandlad pga min härkomst.
Nåväl, det var värt alla pengarna kan jag säga. För när vi kommer upp för kullen så möts vi av en av dom vackraste utsikterna jag någonsin sett. Vi står högt högt upp och ser långt långt bort. Vi har en stor lagun som sprider ut sig framför oss. Rovfåglar som cirkulerar i luften, tre små lustiga män som spelar marimba och gitarr, härligt! =)
Lagunen och bakom skymtar sjön
Vi går ner mot staden igen. Hittar ett litet hus som serverar mat. Ja det funkar ofta så här att du kan gå hem till någon, sitta på deras altan eller strax utanför och äta. Jättegod mat, panerad kyckling, gallo pinto (bönor och ris) och så klart en maduro (banan). Sweingott, och billigt. Till maten dricker vi varsin stor fruktjuice och vi betalar 80 cordobas för hela kalaset, ca 27 kronor. Det är påtagligt billigare så här ute på landsbyggden kan jag säga. Inne på "fritangan" i Managua betalar jag ca 90 cordobas, och det bara för en tallrik.
Eunice är lite liten i maten och väljer att donera sina rester till en hemlös hund som springer runt borden. Först nosar han bara på maten. Jag menar på att han inte tycker om nötkött, att han ville ha kyckling istället, hade hon inte hört när han beställde? Men efter en stund gluffsar han glatt i sig maten.
Eunice - min personliga assistent (guide)
Efter maten infinner sig paltkoman som vanligt. Vi knatar tillbaks till utsikten, det är varmt nu, riktigt varmt. Vi hittar skugga intill ett par träd på en gräsmatta. Här ligger vi och jäser en timme innan vi går nerför kullen och tillbaks till bussen som tar oss till Managua igen.
Etiketter: catarina, masaya, patrik appelquist, paltkoma, managua, gallo pinto
Pansarhallon och utflykt till Fortaleza
Skrivet: 2011-03-07, klockan 05:29:45Klockan ringer halv 7 på lördagmorgonen. Jag har sovit ca 3 timmar och det tar ca 10 minuter innan hjärnan är med i matchen igen. Anledningen till uppstigning vid denna okristliga tid är att jag och Eunice ska på utflykt. La Fortaleza heter det tydligen och jag har ingen aning om vad det är. När jag frågar hemhjälpen om det så vet hon ingenting. Ska jag bli bortrövad?
Jag har fått order om att ta med mig vattenflaska och tennisskor. Jag packar ner ett par smörgåsar och två bananer i en väska, kameran får också följa med. Klockan är halv 8 när jag lämnar huset, redan över 30 grader varmt ute, inte ett moln på himlen. Jag inser snart att min vattenflaska är som en pissdroppe i öknen.
Jag kommer fram till la UCA, det är full fart. Bilar överallt, bussar, unga killar som skriker dom olika destinationerna och äldre herrar som blåser sig röda i visselpiporna. Jag vill bara stänga av alla ljud, ta bort alla människor, flyga upp i det blå och lämna all stress där nere på gatan.
Kvart över 8 hittar jag på Eunice, hon har också en liten väska med sig. Vi hoppar på minibussen mot Masaya. Strax innan vi når Masaya så hoppar vi av. Vi står nedanför en liten kulle och vi ska upp till toppen. Små ödlor springar kors och tvärs på den "asfalterade" vägen upp och där ligger såna där frukter som barnen på La Chureca lärde mig äta. Jag visar Eunice, hon skrattar och säger att man inte kan äta dom. Det ser ut som små kottar, man måste bara bita sönder dom på mitten, sen kan man känna smaken av dom. Smakar som frukttuggummi, typ hallon eller nå...pansarhallon!
På toppen av kullen ligger ett fort. Fortaleza, byggdes av presidenten Zelaya år 1893 och skulle förhindra att nordamerikanerna tog sig till Masaya. Under familjen Somosas diktatur byggdes ett fängelse under fortet. Ett fängelse för politiska fångar och ett hem för mer än 800 personer.
Det första man ser när man kommer upp
Vi pyntar typ 50 cordobas (mindre än 20 kr)för att få gå in och då ingår en guidad tur nere i fängelset. Från fortet har man underbar utsikt över Masaya, en vulkan, granadasjön och en vacker lagun. Nere i fängelset rapar guiden årtal och namn och en annan hade fullt sjå med att hänga med. Dom som satt där hade det tufft. Dåligt ljus och tortyrkammare. Fladdermöss bor fortfarande kvar och flyger snabbt in och ut mellan rummen när vi kommer med ficklampan. Jag va tydligen den enda som reagerade på dom blodtörstiga jävlarna.
Etiketter: la fortaleza, patrik appelquist, hallon, Coyotepe, Managua, Masaya
Jag har fått order om att ta med mig vattenflaska och tennisskor. Jag packar ner ett par smörgåsar och två bananer i en väska, kameran får också följa med. Klockan är halv 8 när jag lämnar huset, redan över 30 grader varmt ute, inte ett moln på himlen. Jag inser snart att min vattenflaska är som en pissdroppe i öknen.
Jag kommer fram till la UCA, det är full fart. Bilar överallt, bussar, unga killar som skriker dom olika destinationerna och äldre herrar som blåser sig röda i visselpiporna. Jag vill bara stänga av alla ljud, ta bort alla människor, flyga upp i det blå och lämna all stress där nere på gatan.
Centrum av fortet
Kvart över 8 hittar jag på Eunice, hon har också en liten väska med sig. Vi hoppar på minibussen mot Masaya. Strax innan vi når Masaya så hoppar vi av. Vi står nedanför en liten kulle och vi ska upp till toppen. Små ödlor springar kors och tvärs på den "asfalterade" vägen upp och där ligger såna där frukter som barnen på La Chureca lärde mig äta. Jag visar Eunice, hon skrattar och säger att man inte kan äta dom. Det ser ut som små kottar, man måste bara bita sönder dom på mitten, sen kan man känna smaken av dom. Smakar som frukttuggummi, typ hallon eller nå...pansarhallon!
Patrik Appelquist vid ingången
På toppen av kullen ligger ett fort. Fortaleza, byggdes av presidenten Zelaya år 1893 och skulle förhindra att nordamerikanerna tog sig till Masaya. Under familjen Somosas diktatur byggdes ett fängelse under fortet. Ett fängelse för politiska fångar och ett hem för mer än 800 personer.
Det första man ser när man kommer upp
Vi pyntar typ 50 cordobas (mindre än 20 kr)för att få gå in och då ingår en guidad tur nere i fängelset. Från fortet har man underbar utsikt över Masaya, en vulkan, granadasjön och en vacker lagun. Nere i fängelset rapar guiden årtal och namn och en annan hade fullt sjå med att hänga med. Dom som satt där hade det tufft. Dåligt ljus och tortyrkammare. Fladdermöss bor fortfarande kvar och flyger snabbt in och ut mellan rummen när vi kommer med ficklampan. Jag va tydligen den enda som reagerade på dom blodtörstiga jävlarna.
Här bodde fångarna utan sängar
Patrik är nöjd
Etiketter: la fortaleza, patrik appelquist, hallon, Coyotepe, Managua, Masaya
Konsten att prioritera och skapa sin framtid
Skrivet: 2011-03-04, klockan 11:51:12För en månad sedan hade jag ett jobb och fick lön. Pengarna rullade in varje månad den 25e, inga konstigheter. Det va inga feta pengar men det räckte och blev över. Jag såg till att leva billigt. Bo billigt, leva billigt och inte konsumera allt för onödiga saker. Jag hade ju ett mål. Att spara ihop tillräckligt med pengar för att kunna jobba ett år med gatubarn i Latinamerika.
Det blev svårare när jag gick ner i tid på jobbet för att ägna mer tid åt ideella föreningen och bloggen Gatubarn.nu. Sista året köpte jag knappt några kläder, jag saknar fortfarande min Aqua di Gio parfym som tog slut för 10 månader sedan. Man lär sig inte bara sociala media och SEO optimering i ett sånt här projekt, man lär sig också att prioritera.
Jag vet inte hur många gånger jag va tvungen att säga nej till mindre utflykter med vänner. Det va ett skit, det var det verkligen. Men så här i efterhand så är jag glad att jag gjorde det, att jag lyckades och att jag idag är där jag ville vara för ett år sedan.
Det är nu jag får skörda frukterna. Det är nu som jag gör vad jag älskar att göra. Det är nu jag lever. Det är nu jag får jobba med människor, för människor. Med organisationer, uppleva verkligheten på andra sidan Atlanten, äventyr. Det är nu jag får tid att skriva, kanske den där boken, blogga och berätta. Det är nu som några av bitarna faller på plats.
På spanska heter det "rompe la cabeza" (ta sönder huvudet), på svenska kallar vi det pussel. Och livet är la som ett pussel, det kan verkligen gå sönder i skallen på en när man inte vet hur nästa pusselbit ser ut.
Just nu känns det som att jag ser pusselbitarna, dom ligger där framför mig. När jag tittar på dom så ser jag ganska tydligt en framtid, min framtid, så som jag vill att den ska vara.
Jag ska göra något så lustigt som att faktiskt skriva här vad jag vill med min framtid, i nästa inlägg. Julia Rosqvist sa en gång att om man inte berättar för folk vad man vill/vart man vill, så kommer man aldrig att få någon hjälp att ta sig dit heller.
Tills dess får du gärna fundera på vad du vill. Låt inte den svenska janten hindra dig från att vara ärlig. Det är först när du vågar trotsa honom som du verkligen kommer att lyckas. Våga drömma stort och sikta högt. Blondinbella och Ametist är två bra exempel på människor som lyckas strunta i janten. Så, frågan lyder; vad vill du ha ut av livet?
Etiketter: livet, mål, janten, drömma, blondinbella, ametist, pussel, framtid, patrik appelquist
Det blev svårare när jag gick ner i tid på jobbet för att ägna mer tid åt ideella föreningen och bloggen Gatubarn.nu. Sista året köpte jag knappt några kläder, jag saknar fortfarande min Aqua di Gio parfym som tog slut för 10 månader sedan. Man lär sig inte bara sociala media och SEO optimering i ett sånt här projekt, man lär sig också att prioritera.
Jag vet inte hur många gånger jag va tvungen att säga nej till mindre utflykter med vänner. Det va ett skit, det var det verkligen. Men så här i efterhand så är jag glad att jag gjorde det, att jag lyckades och att jag idag är där jag ville vara för ett år sedan.
Det är nu jag får skörda frukterna. Det är nu som jag gör vad jag älskar att göra. Det är nu jag lever. Det är nu jag får jobba med människor, för människor. Med organisationer, uppleva verkligheten på andra sidan Atlanten, äventyr. Det är nu jag får tid att skriva, kanske den där boken, blogga och berätta. Det är nu som några av bitarna faller på plats.
På spanska heter det "rompe la cabeza" (ta sönder huvudet), på svenska kallar vi det pussel. Och livet är la som ett pussel, det kan verkligen gå sönder i skallen på en när man inte vet hur nästa pusselbit ser ut.
Just nu känns det som att jag ser pusselbitarna, dom ligger där framför mig. När jag tittar på dom så ser jag ganska tydligt en framtid, min framtid, så som jag vill att den ska vara.
Jag ska göra något så lustigt som att faktiskt skriva här vad jag vill med min framtid, i nästa inlägg. Julia Rosqvist sa en gång att om man inte berättar för folk vad man vill/vart man vill, så kommer man aldrig att få någon hjälp att ta sig dit heller.
Tills dess får du gärna fundera på vad du vill. Låt inte den svenska janten hindra dig från att vara ärlig. Det är först när du vågar trotsa honom som du verkligen kommer att lyckas. Våga drömma stort och sikta högt. Blondinbella och Ametist är två bra exempel på människor som lyckas strunta i janten. Så, frågan lyder; vad vill du ha ut av livet?
Etiketter: livet, mål, janten, drömma, blondinbella, ametist, pussel, framtid, patrik appelquist
Lamslagen av allergisk reaktion
Skrivet: 2011-03-02, klockan 12:50:00
Flugans son?
Sjukhuset Vivian Pellas
En mindre nöjd Patrik Appelquist
Etiketter: allergi, chock, sjukhus, nicaragua, managua, patrik, appelquist
För en månad sen kom jag till Nicaragua
Skrivet: 2011-03-01, klockan 12:35:00För en månad sedan vaknade jag på ett fyrstjärnigt hotell i Sky City på Arlanda. En månad senare vaknar jag upp bakis i mitt rum i Managua Nicaragua.
För en månad sedan hade jag ett hyfsat välbetalt jobb. En månad senare är jag utan inkomst och jobbar som volontär.
För en månad sedan hade jag bara sett gatubarn på tv. En månad senare delar vi kärlek och hat.
För en månad sedan hade jag familj och vänner inom 12 mils avstånd. En månad senare och ett par tusen mil bort, delar jag mina innersta känslor med min penna.
För en månad sedan tog jag min bil till ICA och köpte godis. En månad senare är jag beroende av kakor och isté.
För en månad sedan bodde jag i en mysig lägenhet. En månad senare är jag inneboende i ett mysigt hus.
För en månad sedan var jag lycklig. En månad senare är jag lycklig och lite klokare.
För en månad sedan hade jag ett hyfsat välbetalt jobb. En månad senare är jag utan inkomst och jobbar som volontär.
För en månad sedan hade jag bara sett gatubarn på tv. En månad senare delar vi kärlek och hat.
För en månad sedan hade jag familj och vänner inom 12 mils avstånd. En månad senare och ett par tusen mil bort, delar jag mina innersta känslor med min penna.
För en månad sedan tog jag min bil till ICA och köpte godis. En månad senare är jag beroende av kakor och isté.
För en månad sedan bodde jag i en mysig lägenhet. En månad senare är jag inneboende i ett mysigt hus.
För en månad sedan var jag lycklig. En månad senare är jag lycklig och lite klokare.
Etiketter: appelquist, managua, nicaragua, gatubarn, månadsrapport
Tillbaks till startsidan
