Gatubarn.nu -Välgörenhet för gatubarn på nätet

Jag tittar på klockan, tre timmar till hejdå. Tre timmar kvar tills du kommer att ta din väska, lämna mitt hus, säga hejdå, vända dig om för att lämna mig i dörröppningen med blott ett minne. Ett minne som jag vill bevara så väl jag kan under resten av året utan dig. Jag vet redan vid det här laget att mina kinder kommer att bombarderas av tårar från mina ögon. Jag vet det, jag känner mig själv. Jag skulle vilja börja gråta redan nu men jag håller det inom mig. Känslan i magen och bröstet finns där, det skulle bli för jobbigt. Vi ligger på sängen och pratar, tittar på Änglagård. En film full av lyckliga stunder med underbara vänner som skiljs och underbara vänner som hittar tillbaks. Jag kommer på mig själv med att jämföra oss med dom och plötsligt är det för sent, den första lilla rackaren letar sig redan ner längs mitt ansikte...

En timme till hejdå. En timme. Det känns helt sjukt. Helt plötsligt känns det helt overkligt och omöjligt att vara utan. Jag hittar en bläckpenna och skriver något på din arm, du frågar vad det betyder. Jag berättar. Du spelar en sång för mig, den är vacker och lite sorglig. Vi tittar på varandra, filmen är slut. Du somnade en stund, inte jag. Jag ser djupt in i dina gråtfyllda ögon, dina läppar darrar och du försöker säga något. Men din röst är svag, liksom kraftlös. Vi behöver inte prata längre. Vi har redan sagt allt. Vi vet vad det betyder. Vi bara ser på varandra, vi förstår. Lägger armarna om varandra och sluter ögonen, andas tungt.

Jag tänker; "vi ses om ett år min vän...no me olvides!"