Baseball, slagsmål och tre små pojkar
Skrivet: 2011-02-28, klockan 19:00:00I torsdags spelade jag baseball för första gången i mitt liv. Nej förlåt, för andra gången i mitt liv. Vi körde 2on2, fråga mig inte varför men så ville pojkarna att vi skulle göra. Ja det va bara pojkar som ville spela...
Det hela inleddes mycket bra med mitt lag som utespelare. Grabbarna va faktiskt oförskämt duktiga på att träffa bollen med det stora tunga slagträt. Jag trodde ju att jag skulle ha nytta av mina brännbollskunskaper från Sverige men icke! Att kasta upp bollen själv i luften för att sedan tjonga iväg den är en sak, men att få den skruvad mot sig är en annan =P
Jag vill inte gå in på detaljer men vi kan konstatera att mitt lag förlorade och att jag förmodligen va den svagaste länken i vår kedja a två personer. Detta trots att jag faktiskt gjorde en "Carrera" eller en "hon ron", en Home Run med andra ord ;)
Vi fortsätter att vara konsekventa med barnen och idag hände en spännande sak. Två killar ryker ihop, jag avvaktar för att se hur det ter sig. Det hela eskalerar ganska snabbt och snart är det full fight. Att snacka funkade inte. Jag tog en under vardera arm och bar ut dom. Väl ute så stod dom faktiskt kvar och, jag skulle väl inte kalla det för att lyssna men dom va ändå där och hörde vad jag sa.
Jag började med att förklara varför jag tog ut dom, den ena av dom har jag inte behövt ta ut förut nämligen. Sen gav jag dom en chans att komma in igen. Genom att skaka hand med varandra och gräva ner stridsyxan. Båda killarna tittade konstigt på varandra och än konstigare på mig och sen skrattade dom lite nervöst.
Dessa små pojkar är mer matcho än Don Corleone och Berlusconi tillsammans (förlåt morfar och förlåt Italien) och här gällde det att prata på deras språk. "Men jävlar detta är dömt att misslyckas", tänkte jag! Jag uppmanade dom att skaka hand med varandra men inget hände. Jag sa, "Det är väldigt enkelt. Vi skakar hand som riktiga män. Fast ni kanske inte är män?". "Jo!", svarade den ena pojken snabbt. "Ni kanske är småflickor", sa jag och skrattade lite småelakt. "Nej det är vi inte", svarade han lika snabbt igen.
Jag bad om den enes hand, jag fick den i min vänstra näve. Sen bad jag om den andra killens hand och jag fick den i min högra. Nu stod vi där, tre pojkar, hand i hand. Vi stod där en liten stund, som kändes som jättelänge. Sen slog jag ihop mina händer så att dom två kunde skaka hand och så la jag mina händer över deras och vips så va problemet ur världen, dispyten som bortblåst och dom fick komma in och leka igen.
Etiketter: baseball, managua, konsekvens, barn, våld,
Det hela inleddes mycket bra med mitt lag som utespelare. Grabbarna va faktiskt oförskämt duktiga på att träffa bollen med det stora tunga slagträt. Jag trodde ju att jag skulle ha nytta av mina brännbollskunskaper från Sverige men icke! Att kasta upp bollen själv i luften för att sedan tjonga iväg den är en sak, men att få den skruvad mot sig är en annan =P
Jag vill inte gå in på detaljer men vi kan konstatera att mitt lag förlorade och att jag förmodligen va den svagaste länken i vår kedja a två personer. Detta trots att jag faktiskt gjorde en "Carrera" eller en "hon ron", en Home Run med andra ord ;)
Vi fortsätter att vara konsekventa med barnen och idag hände en spännande sak. Två killar ryker ihop, jag avvaktar för att se hur det ter sig. Det hela eskalerar ganska snabbt och snart är det full fight. Att snacka funkade inte. Jag tog en under vardera arm och bar ut dom. Väl ute så stod dom faktiskt kvar och, jag skulle väl inte kalla det för att lyssna men dom va ändå där och hörde vad jag sa.
Jag började med att förklara varför jag tog ut dom, den ena av dom har jag inte behövt ta ut förut nämligen. Sen gav jag dom en chans att komma in igen. Genom att skaka hand med varandra och gräva ner stridsyxan. Båda killarna tittade konstigt på varandra och än konstigare på mig och sen skrattade dom lite nervöst.
Dessa små pojkar är mer matcho än Don Corleone och Berlusconi tillsammans (förlåt morfar och förlåt Italien) och här gällde det att prata på deras språk. "Men jävlar detta är dömt att misslyckas", tänkte jag! Jag uppmanade dom att skaka hand med varandra men inget hände. Jag sa, "Det är väldigt enkelt. Vi skakar hand som riktiga män. Fast ni kanske inte är män?". "Jo!", svarade den ena pojken snabbt. "Ni kanske är småflickor", sa jag och skrattade lite småelakt. "Nej det är vi inte", svarade han lika snabbt igen.
Jag bad om den enes hand, jag fick den i min vänstra näve. Sen bad jag om den andra killens hand och jag fick den i min högra. Nu stod vi där, tre pojkar, hand i hand. Vi stod där en liten stund, som kändes som jättelänge. Sen slog jag ihop mina händer så att dom två kunde skaka hand och så la jag mina händer över deras och vips så va problemet ur världen, dispyten som bortblåst och dom fick komma in och leka igen.
Etiketter: baseball, managua, konsekvens, barn, våld,
Mitt crib i Managua Nicaragua
Skrivet: 2011-02-28, klockan 02:13:30En dröm om familj och vänner
Skrivet: 2011-02-25, klockan 19:25:58Inatt hade jag en dröm. Jag va liksom utanför ett stort hus. Påminner om fyrvåningshusen(?) i gamla stan i Stockholm. Högst upp fanns en stor klocka som täckte ett av fönstren. Där bakom fönstret låg mitt hem och minutvisaren rörde sig i takt till beatet på musiken som hördes ända ner på gatan.
Jag skulle upp dit, och på väg mot hissen möter jag en mysko man som också ska upp. Han ser ut som stereotypen av en rysk kriminell man. Jag biter ihop och förbereder mig på slagsmål. Allt går bra och jag kommer upp till lägenheten. Men där uppe sitter massa tjejer. Jag frågar, "jag antar att det här inte är min lägenhet?".
Allt hade förvandlats till ett bibliotek och jag fick veta att en kille hade rymt ut hit. När jag går genom biblioteket möter jag Jocke, en kille från Köping som jag känner. Han är iklädd väktaruniform och är bror till han som rymt. Jag tyckte det va mycket konstigt, vad gör dom här i Nicaragua?
Jag går vidare med Jocke, jag behöver duscha och går in i badrummet. Det är stort, ungefär som på badhuset du vet. Högt i tak och kakel överallt. Jag hittar bara tjejernas dusch, va fan! Jag går ut igen och vips så står Maggan och Risto i biblioteket (mina goa vänner från Gisslarbo) =)
Jag kramar om Maggan hårt och skrattar, ger risto en kram och skrattar lite mer, ger honom en till kram, ännu hårdare. När jag vänder mig om igen så står hela min familj där. Dom kommer fram och hälsar på Maggan och Risto. Mamma berättar för Maggan att hon jobbat som sociolog och presenterar sedan min syster Cecilia, som i sin tur berättar att hon tappat sina glasögon och att det nu är som en bubbla i ett av glasen. Pappa berättar lite världsvant om flygresan. Om att han knappt sovit innan och att han sov som en klubbad björn över hela Atlanten.
Vilken skön dröm =) När jag sen vaknade och loggade in på Facebook så hade både min syster och kusin skrivit till mig. Vilken tillfällighet ;) Jag saknar er, vänner och familj. Hoppas ni har det bra i Sverige. Vi ses snart igen!
Etiketter: dröm, familj, vänner, gisslarbo, stockholm
Jag skulle upp dit, och på väg mot hissen möter jag en mysko man som också ska upp. Han ser ut som stereotypen av en rysk kriminell man. Jag biter ihop och förbereder mig på slagsmål. Allt går bra och jag kommer upp till lägenheten. Men där uppe sitter massa tjejer. Jag frågar, "jag antar att det här inte är min lägenhet?".
Allt hade förvandlats till ett bibliotek och jag fick veta att en kille hade rymt ut hit. När jag går genom biblioteket möter jag Jocke, en kille från Köping som jag känner. Han är iklädd väktaruniform och är bror till han som rymt. Jag tyckte det va mycket konstigt, vad gör dom här i Nicaragua?
Jag går vidare med Jocke, jag behöver duscha och går in i badrummet. Det är stort, ungefär som på badhuset du vet. Högt i tak och kakel överallt. Jag hittar bara tjejernas dusch, va fan! Jag går ut igen och vips så står Maggan och Risto i biblioteket (mina goa vänner från Gisslarbo) =)
Jag kramar om Maggan hårt och skrattar, ger risto en kram och skrattar lite mer, ger honom en till kram, ännu hårdare. När jag vänder mig om igen så står hela min familj där. Dom kommer fram och hälsar på Maggan och Risto. Mamma berättar för Maggan att hon jobbat som sociolog och presenterar sedan min syster Cecilia, som i sin tur berättar att hon tappat sina glasögon och att det nu är som en bubbla i ett av glasen. Pappa berättar lite världsvant om flygresan. Om att han knappt sovit innan och att han sov som en klubbad björn över hela Atlanten.
Vilken skön dröm =) När jag sen vaknade och loggade in på Facebook så hade både min syster och kusin skrivit till mig. Vilken tillfällighet ;) Jag saknar er, vänner och familj. Hoppas ni har det bra i Sverige. Vi ses snart igen!
Etiketter: dröm, familj, vänner, gisslarbo, stockholm
Mjölkansvarig och pappersprojekt i Managua
Skrivet: 2011-02-25, klockan 18:03:00I förrförra inlägget beskrev jag hur det går till när vi serverar barnen mjölk en gång om dagen. Idag pratade jag med mina kollegor och la fram min idé om hur vi skulle kunna det annorlunda och dom tyckte att det verkade som en bra plan.
1: Äldst, störst och starkast bestämmer = Vi väljer de två äldsta till mjölkansvariga
2: Dom ska jobba ihop, en bra samarbetsövning
3: Vi belönar dom om dom klarar uppgiften utan att slå någon. Brukar dom våld för att tillrättavisa/hålla ordning på dom andra barnen så blir dom av med sin belöning.
4: Detsamma gäller om någon av dom andra barnen börjar slåss. Kanske kan vi få dessa två tuffa killar att förebygga våld, om än bara när vi serverar mjölk en gång om dagen.
Och dom som kommer och vill ha mjölk och kex måste också följa vissa "regler".
1: (Deltaga i någon typ av aktivitet på förmiddagen, mindre engelskalektion, sport etc)
2: Stå fint i kön
3: Be snällt om att få ett glas mjölk och kex
4: Säga tack
5: Sitta vid bordet och äta
6: Diska koppen efter sig
Så här har vi tänkt styra upp det i stora drag. Kom gärna med förslag på hur vi kan göra det ännu bättre. Vi vill ge barnen lite ansvar, en chans att få samarbeta och en chans att få något i retur för en väl genomförd insats.
Ja just ja. Och idag träffade jag Andrea, en tjej från Schweiz som driver ett pappersåtervinningsprojekt under samma tak som Juntos Contigo. Ett riktigt spännande projekt som jag verkligen är intresserad av och som jag gärna skulle vilja lära mig av och kanske till och med jobba tillsammans med. Enligt mig, av vad jag sett så gör dom allt rätt.
Dom återvinner som sagt papper, gör vykort, brevpapper, kuvert och jättefina målningar. Allt görs för hand av kvinnor som bor på soptippen och som via projektet får lön/mat för arbetet. Projektet ger kvinnorna en möjlighet att slippa stå på berget av sopor och leta mat och samla plast 12 timmar om dagen. Dom får utbildning, lära sig hantverksarbete, en social miljö och en möjlighet att avancera inom yrket.
Vykorten säljs sedan i Schweiz och London och alla pengar som projektet får in går tillbaks till projektet.
När vi satt och pratade så kunde jag känna igen mig ganska mycket i henne. Hon är nog inte så många år äldre än mig. Hon startade detta projekt för ca två år sedan efter att ha jobbat med många olika sociala projekt runt om i världen. Hon har ett jobb vid sidan av där mer eller mindre hälften av lönen går till projektet och hon tycks älska att göra det hon gör =) Det ska bli ruskigt intressant att få se mer av henne och projektet.
Etiketter: mjölk, gatubarn, papper, återvinning, nicaragua, soptippen, sociala projekt
1: Äldst, störst och starkast bestämmer = Vi väljer de två äldsta till mjölkansvariga
2: Dom ska jobba ihop, en bra samarbetsövning
3: Vi belönar dom om dom klarar uppgiften utan att slå någon. Brukar dom våld för att tillrättavisa/hålla ordning på dom andra barnen så blir dom av med sin belöning.
4: Detsamma gäller om någon av dom andra barnen börjar slåss. Kanske kan vi få dessa två tuffa killar att förebygga våld, om än bara när vi serverar mjölk en gång om dagen.
Och dom som kommer och vill ha mjölk och kex måste också följa vissa "regler".
1: (Deltaga i någon typ av aktivitet på förmiddagen, mindre engelskalektion, sport etc)
2: Stå fint i kön
3: Be snällt om att få ett glas mjölk och kex
4: Säga tack
5: Sitta vid bordet och äta
6: Diska koppen efter sig
Så här har vi tänkt styra upp det i stora drag. Kom gärna med förslag på hur vi kan göra det ännu bättre. Vi vill ge barnen lite ansvar, en chans att få samarbeta och en chans att få något i retur för en väl genomförd insats.
Min kollega Yader diskar
Ja just ja. Och idag träffade jag Andrea, en tjej från Schweiz som driver ett pappersåtervinningsprojekt under samma tak som Juntos Contigo. Ett riktigt spännande projekt som jag verkligen är intresserad av och som jag gärna skulle vilja lära mig av och kanske till och med jobba tillsammans med. Enligt mig, av vad jag sett så gör dom allt rätt.
Dom återvinner som sagt papper, gör vykort, brevpapper, kuvert och jättefina målningar. Allt görs för hand av kvinnor som bor på soptippen och som via projektet får lön/mat för arbetet. Projektet ger kvinnorna en möjlighet att slippa stå på berget av sopor och leta mat och samla plast 12 timmar om dagen. Dom får utbildning, lära sig hantverksarbete, en social miljö och en möjlighet att avancera inom yrket.
Vykorten säljs sedan i Schweiz och London och alla pengar som projektet får in går tillbaks till projektet.
När vi satt och pratade så kunde jag känna igen mig ganska mycket i henne. Hon är nog inte så många år äldre än mig. Hon startade detta projekt för ca två år sedan efter att ha jobbat med många olika sociala projekt runt om i världen. Hon har ett jobb vid sidan av där mer eller mindre hälften av lönen går till projektet och hon tycks älska att göra det hon gör =) Det ska bli ruskigt intressant att få se mer av henne och projektet.
Etiketter: mjölk, gatubarn, papper, återvinning, nicaragua, soptippen, sociala projekt
En lögn, ett rop på hjälp?
Skrivet: 2011-02-23, klockan 19:40:00Igår på jobbet på soptippen så sprang en liten kille in i ett bord. Grabben är inte mer än 6 bast och ganska kort så bordsskivan tog i precis under ögat och han fick ett ganska ordentligt sår. Vi tvättade rent med sprit och satte på ett plåster.
Idag när han kom och lekte hos oss så hade han tagit bort plåstret. Våran lärare var inte med igår vid olyckan och när hon idag såg såret så frågade hon vad som hade hänt. Pojken svarade att hans mamma hade slagit honom...
Jag visste inte hur jag skulle reagera på det och jag valde att inte agera på mina känslor, då det blev fullkomligt kaos i mig. Jag visste ju mycket väl att det inte var så han fått såret under ögat och första reaktionen var att jag ville konfrontera lögnen. Sekunden senare kom tanken att det va en väldigt otippad lögn från en sån liten pojk. Sekunden senare tänkte jag att, om han så snabbt kan leverera den typen av lögn, om sin mamma, så döljer sig något bakom lögnen, mer än man kanske vill veta...kaos var ordet!
Var det ett rop på hjälp? Kan det ha vart så att han fick en chans att berätta för oss att hans mamma faktiskt slår honom och att han nu passade på, även om det var tvunget att bli med en lögn?
Våldet är verkligen ett problem här inne på La Chureca och jag önskar verkligen att det hade funnits en psykolog här som kunde ägna sig åt några av de värst drabbade barnen. Yader berättade att 80% av männen här inne slår sina fruar till exempel, då kan du ju tänka dig vilken syn barn får på saken.
Jag hade en riktigt tuff dag idag. Barnen börjar känna sig bekväma med mig och testar mig mer och mer för varje dag som går. Det är riktigt jobbigt att vara konsekvent hela tiden. Jag hade en riktig dispyt med en av pojkarna som slog och tog stryptag på två mindre grabbar idag.
Jag tog honom åt sidan och pratade med honom, förklarade att han kommer att bli tvungen att gå härifrån om han inte slutar slåss. Men han ville inte lyssna, inte titta mig i ögonen. Han försökte smita in genom grinden så fort han fick en chans.
Antingen har tidigare personal vart slapp med just konsekvensen, eller så är det omöjligt att ändra på barnen när dom är inne hos oss. Jag väljer att tro på det första påståendet. Vi vill ju skapa en lugn och skön miljö där man kan ha roligt och där alla är välkomna. Då funkar det inte att tillåta våld. Ska höra med Yader om vi inte ska ta och jobba lite hårdare för just det.
Etiketter: gatubarn, la chureca, managua, nicaragua, våld, slag, sår
Idag när han kom och lekte hos oss så hade han tagit bort plåstret. Våran lärare var inte med igår vid olyckan och när hon idag såg såret så frågade hon vad som hade hänt. Pojken svarade att hans mamma hade slagit honom...
Jag visste inte hur jag skulle reagera på det och jag valde att inte agera på mina känslor, då det blev fullkomligt kaos i mig. Jag visste ju mycket väl att det inte var så han fått såret under ögat och första reaktionen var att jag ville konfrontera lögnen. Sekunden senare kom tanken att det va en väldigt otippad lögn från en sån liten pojk. Sekunden senare tänkte jag att, om han så snabbt kan leverera den typen av lögn, om sin mamma, så döljer sig något bakom lögnen, mer än man kanske vill veta...kaos var ordet!
Var det ett rop på hjälp? Kan det ha vart så att han fick en chans att berätta för oss att hans mamma faktiskt slår honom och att han nu passade på, även om det var tvunget att bli med en lögn?
Våldet är verkligen ett problem här inne på La Chureca och jag önskar verkligen att det hade funnits en psykolog här som kunde ägna sig åt några av de värst drabbade barnen. Yader berättade att 80% av männen här inne slår sina fruar till exempel, då kan du ju tänka dig vilken syn barn får på saken.
Jag hade en riktigt tuff dag idag. Barnen börjar känna sig bekväma med mig och testar mig mer och mer för varje dag som går. Det är riktigt jobbigt att vara konsekvent hela tiden. Jag hade en riktig dispyt med en av pojkarna som slog och tog stryptag på två mindre grabbar idag.
Jag tog honom åt sidan och pratade med honom, förklarade att han kommer att bli tvungen att gå härifrån om han inte slutar slåss. Men han ville inte lyssna, inte titta mig i ögonen. Han försökte smita in genom grinden så fort han fick en chans.
Antingen har tidigare personal vart slapp med just konsekvensen, eller så är det omöjligt att ändra på barnen när dom är inne hos oss. Jag väljer att tro på det första påståendet. Vi vill ju skapa en lugn och skön miljö där man kan ha roligt och där alla är välkomna. Då funkar det inte att tillåta våld. Ska höra med Yader om vi inte ska ta och jobba lite hårdare för just det.
Etiketter: gatubarn, la chureca, managua, nicaragua, våld, slag, sår
Jordbävning, ansvar, mjölk och chocho
Skrivet: 2011-02-23, klockan 04:15:45Idag fick jag för första gången ansvara för att ge barnen mjölk och kex. Det är en ganska märklig procedur måste jag säga. Well, själva mjölken är inte så klurig men det som händer runt omkring.
Det hela är ganska enkelt. Man tar en stor behållare, häller i en påse torrmjölk, häller i ett par liter vatten och en skvätt socker, rör om en minut och sen är det klart. Det är nu det märkliga tar vid.
Den här lilla grejen, som att servera barn mjölk och kex är i min värld ett ypperligt tillfälle att samtidigt öva på "tacksamhet", "artighet" och "uppförande". Här skulle man kunna öva på att ordna en lång och fin kö med alla barnen, att man tackar för det man får och att man sitter lugnt och stilla på sin plats och "fikar" ihop.
Men det är ju när jag skriver det här eller pratar om det som det slår mig. Fan va svensk man är! Man har ett sånt jävla kontrollbehov och är mer eller mindre beroende av system, ordning och mallar. Utan det så rasar vår värld!
Känner du igen dom här: "Var sak på sin plats", "här i Sverige har vi kösystem", "låt maten tysta munnen", "ordning och reda, pengar på fredag". Fan det är ju preussiskt!
Innan jag kom till Nicaragua så lovade jag mig själv att inte bli den där "i Sverige gör vi så här och det funkar jättebra så jag tycker att vi ska göra så här också"-typen. Jag skrev ju i förra inlägget om att jag är konsekvent med barnen och sätter ner foten när dom slåss osv. Det tycker jag är en given regel och det vet jag ju att Juntos Contigo också tycker. Dock vet jag inte hur dom tänker ang det jag nyss proklamerat.
Till saken hör nämligen att barnen i princip aldrig säger tack, springer runt och äter, spiller överallt, kastar papper på golvet etc etc etc. Det är liksom inte "uppstyrt" på något vis.
Eftersom jag skrev detta inlägget igår så har jag hunnit fundera lite på det och jag tror inte alls att det är sån dum idé att faktiskt styra upp det lite, jag ska prata med Yader om det. Dessutom tror jag att vi ska utse en "mjölkansvarig", jag har en perfekt kandidat. Han är en av dom mest våldsamma vi har. Jag tror att han skulle må bra av att ta lite ansvar. Jag har testat honom lite förut och han svarar ganska bra på uppgifter där han får glänsa lite.
Just, jag fick erfara mitt livs första jordbävning också. Jag satt vid bordet och plötsligt kändes det liksom som när man får blodtrycksfall, fast ändå inte. Det va inte förrän Berit ropade att det va jordbävning som jag reagerade på det. Det va en liten rackare denna gång, riktigt tufft!
Dagens spanska ord: Chocho - Wow
Etiketter: jordbävning, mjölk, nicaragua, managua, gatubarn, ansvar, barn
Det hela är ganska enkelt. Man tar en stor behållare, häller i en påse torrmjölk, häller i ett par liter vatten och en skvätt socker, rör om en minut och sen är det klart. Det är nu det märkliga tar vid.
Den här lilla grejen, som att servera barn mjölk och kex är i min värld ett ypperligt tillfälle att samtidigt öva på "tacksamhet", "artighet" och "uppförande". Här skulle man kunna öva på att ordna en lång och fin kö med alla barnen, att man tackar för det man får och att man sitter lugnt och stilla på sin plats och "fikar" ihop.
Men det är ju när jag skriver det här eller pratar om det som det slår mig. Fan va svensk man är! Man har ett sånt jävla kontrollbehov och är mer eller mindre beroende av system, ordning och mallar. Utan det så rasar vår värld!
Känner du igen dom här: "Var sak på sin plats", "här i Sverige har vi kösystem", "låt maten tysta munnen", "ordning och reda, pengar på fredag". Fan det är ju preussiskt!
Innan jag kom till Nicaragua så lovade jag mig själv att inte bli den där "i Sverige gör vi så här och det funkar jättebra så jag tycker att vi ska göra så här också"-typen. Jag skrev ju i förra inlägget om att jag är konsekvent med barnen och sätter ner foten när dom slåss osv. Det tycker jag är en given regel och det vet jag ju att Juntos Contigo också tycker. Dock vet jag inte hur dom tänker ang det jag nyss proklamerat.
Till saken hör nämligen att barnen i princip aldrig säger tack, springer runt och äter, spiller överallt, kastar papper på golvet etc etc etc. Det är liksom inte "uppstyrt" på något vis.
Eftersom jag skrev detta inlägget igår så har jag hunnit fundera lite på det och jag tror inte alls att det är sån dum idé att faktiskt styra upp det lite, jag ska prata med Yader om det. Dessutom tror jag att vi ska utse en "mjölkansvarig", jag har en perfekt kandidat. Han är en av dom mest våldsamma vi har. Jag tror att han skulle må bra av att ta lite ansvar. Jag har testat honom lite förut och han svarar ganska bra på uppgifter där han får glänsa lite.
Just, jag fick erfara mitt livs första jordbävning också. Jag satt vid bordet och plötsligt kändes det liksom som när man får blodtrycksfall, fast ändå inte. Det va inte förrän Berit ropade att det va jordbävning som jag reagerade på det. Det va en liten rackare denna gång, riktigt tufft!
Dagens spanska ord: Chocho - Wow
Etiketter: jordbävning, mjölk, nicaragua, managua, gatubarn, ansvar, barn
Båttur, apor, public toilet och rom i Granada Nicaragua
Skrivet: 2011-02-21, klockan 19:40:00Vilken underbar dag jag har haft! Det va tredje gången jag va i Granada idag och den lilla stan blir bara bättre och bättre varje gång jag är där! =) Idag åkte jag med AnaBell och hennes kollega Steff. Eftersom Steff inte snackar spanska så blev det en dag i engelskans tecken. Vi lämnade Managua runt halv 12 på förmiddagen, det va ca 33 grader i skuggan och inte ett moln på himlen. Som tur va hade AnaBell AC i bilen, vilket va ganska skönt.
Idag var det marknad och stånden stod uppradade om vartannat. Jag älskar verkligen alla trämöbler dom tillverkar här. Gungstolar och pallar och bord, allt i så ruskigt vackert trä. Jag får liksom känslan att jag bara vill börja inreda ett hus på en gång. Jag får ideér om vart alla sakerna jag ser skulle passa in =)
En annan sak som jag också älskar här är konsten. Nicaraguanarna är ena jävlar på att måla. Nu hade jag hjärnan i röven under hela dagen och glömde ta foto på det men det lovar jag att ändra på under min tid här. Dom har ett helvetes skönt sätt att använda färger. Precis som dom gör på husen, vilket jag faktiskt har foto på här nere! ;)
Jag köpte mig ett par solglasögon idag, det va ungefär det jag shoppade faktiskt. Mycket välbehövligt då mina gamla gick i backen och sprack. Jag försöker att inte köpa på mig massa saker nu, man vet aldrig hur dyrt levernet blir här och jag vill helst slippa betala hyran i krimskrams.
Vi åt mat på ett ställe som heter El tercer ojo (tredje ögat). Besöker du Granada så kan jag varmt rekommendera detta ställe. Sjukt mysigt, gemytligt och bra service. Ganska bra priser också får jag nog lov att säga. Jag pyntade ca 105 kronor och då åt jag räkor i curry, något av det dyraste dom hade att erbjuda, en öl och en kaffe plus att jag gav ganska bra med dricks.
Mätta och såsiga efter maten gick vi lite vilse men hittade ganska snart tillbaks till bilen igen. Vi åkte till sjön, Nicaraguasjön och vi ville besöka skärgården där som kallas "Las Isletas". Vi fick en guide som sen försvan innan vi gick på båten som skulle ta oss runt. Snopna åkte vi vidare med pojkarna som styrde och då och då berättade lite om öarna. Visste du förresten att Nicaraguasjön är den enda sötvattensjö i världen där hajar lever? Enligt guiden äter inte hajarna människor, han hade i alla fall klarat sig 40 år på ön sa han =)
Vi pyntade 25 dollar (för alla tre) för en timmes åktur i båten och den tog oss runt till ett par riktigt mysiga ställen där man mer än gärna hade haft en sommarstuga eller två. =) Tuffaste ön va nog den som hade apor, dom överlever tydligen med hjälp av mat och frukt från turisterna. Vi funderade på att åka en timme till så att vi skulle hinna gå ombord på en ö och äta mat men vi bestämde oss för att åka tillbaks till stranden och ta en drink istället.
Väl på stranden beställde vi in Nicaraguas egna rom, Flor De Caña, la gran reserva. Vi fick ett litet bord, ett par gungstolar, en cola, juice och en hink med is. Välkommen till Nicaragua Steff! Ett par mariachis kom förbi och spelade skön musik för oss, vågorna drog in några meter därifrån och solen gick sakta ner över horisonten. För en sekund kom jag att tänka på barnen på La Chureka, soptippen där jag jobbar du vet. Fy fan så bra man har det du?
Steff och jag, med public toilet i bakgrunden ;)
Vet du vad en public toilet är? Om inte så ska jag förklara det för dig, jag provade nämligen The Public Toilet idag. Det är en toalett som ligger 6 meter från borden där folk sitter och äter, där dörren inte går att stänga och du blir liksom tvungen att stå där med ballen i näven och känna blickar i nacken från 25-30 pers medans du försöker göra din grej. Dom kan i princip höra det plaskande ljudet som uppstår när strålen träffar vattnet i porslinet. Behöver jag säga att sitta ner och pinka inte var ett alternativ?
Här skulle man ju kunna tro att en fantastisk dag går till ända. Men icke! När solen gått ner och när vi tömt våra blåsor inför publik så åkte vi in till Managua och åt middag vid en lagun, Laguna de Tiscapa. Ett mycket trevligt ställe som Annabell kände till. Restaurang, bar och disco i ett. Jag blev mäkta imponerad av servicen måste jag säga. Mannen som betjänade oss hade en otrolig finess i sitt agerande som kypare. Me like! Dock får man vara lite försiktig här, vissa av klientelet hör till den ringa skara människor som stjäl tydligen.
Och här kommer Patrik äntligen hem till det lilla huset igen. Salongsberusad, mätt och sömnig efter en lång söndag i Granada och Managua. En söndag som jag gärna återupplever igen. Imorgon bär det av till jobbet på Juntos Contigo, det blir spännande. Det ska bli skoj att träffa de små igen. I veckan ska jag försöka stämma en gitarr eller fem så att vi kan börja öva direkt när musikläraren kommer. Jag ska också försöka få klart materialet till datakursen som jag börjat med.
Jag önskar dig, kära läsare, en skön vecka!
Etiketter: båttur, apor, public toilet, rom, granada, nicaragua, las isletas
Idag var det marknad och stånden stod uppradade om vartannat. Jag älskar verkligen alla trämöbler dom tillverkar här. Gungstolar och pallar och bord, allt i så ruskigt vackert trä. Jag får liksom känslan att jag bara vill börja inreda ett hus på en gång. Jag får ideér om vart alla sakerna jag ser skulle passa in =)
En annan sak som jag också älskar här är konsten. Nicaraguanarna är ena jävlar på att måla. Nu hade jag hjärnan i röven under hela dagen och glömde ta foto på det men det lovar jag att ändra på under min tid här. Dom har ett helvetes skönt sätt att använda färger. Precis som dom gör på husen, vilket jag faktiskt har foto på här nere! ;)
Skaffar jag mig någonsin ett hus i Nicaragua så ska det garanterat få denna härliga rosa färg! Den påminner lite om rosa rummet hemma i Köping va? Kolla mina videos så får du se vad jag menar ;)
Jag köpte mig ett par solglasögon idag, det va ungefär det jag shoppade faktiskt. Mycket välbehövligt då mina gamla gick i backen och sprack. Jag försöker att inte köpa på mig massa saker nu, man vet aldrig hur dyrt levernet blir här och jag vill helst slippa betala hyran i krimskrams.
Vi åt mat på ett ställe som heter El tercer ojo (tredje ögat). Besöker du Granada så kan jag varmt rekommendera detta ställe. Sjukt mysigt, gemytligt och bra service. Ganska bra priser också får jag nog lov att säga. Jag pyntade ca 105 kronor och då åt jag räkor i curry, något av det dyraste dom hade att erbjuda, en öl och en kaffe plus att jag gav ganska bra med dricks.
Steff och jag
Mätta och såsiga efter maten gick vi lite vilse men hittade ganska snart tillbaks till bilen igen. Vi åkte till sjön, Nicaraguasjön och vi ville besöka skärgården där som kallas "Las Isletas". Vi fick en guide som sen försvan innan vi gick på båten som skulle ta oss runt. Snopna åkte vi vidare med pojkarna som styrde och då och då berättade lite om öarna. Visste du förresten att Nicaraguasjön är den enda sötvattensjö i världen där hajar lever? Enligt guiden äter inte hajarna människor, han hade i alla fall klarat sig 40 år på ön sa han =)
Vi pyntade 25 dollar (för alla tre) för en timmes åktur i båten och den tog oss runt till ett par riktigt mysiga ställen där man mer än gärna hade haft en sommarstuga eller två. =) Tuffaste ön va nog den som hade apor, dom överlever tydligen med hjälp av mat och frukt från turisterna. Vi funderade på att åka en timme till så att vi skulle hinna gå ombord på en ö och äta mat men vi bestämde oss för att åka tillbaks till stranden och ta en drink istället.
Väl på stranden beställde vi in Nicaraguas egna rom, Flor De Caña, la gran reserva. Vi fick ett litet bord, ett par gungstolar, en cola, juice och en hink med is. Välkommen till Nicaragua Steff! Ett par mariachis kom förbi och spelade skön musik för oss, vågorna drog in några meter därifrån och solen gick sakta ner över horisonten. För en sekund kom jag att tänka på barnen på La Chureka, soptippen där jag jobbar du vet. Fy fan så bra man har det du?
Steff och jag, med public toilet i bakgrunden ;)
Vet du vad en public toilet är? Om inte så ska jag förklara det för dig, jag provade nämligen The Public Toilet idag. Det är en toalett som ligger 6 meter från borden där folk sitter och äter, där dörren inte går att stänga och du blir liksom tvungen att stå där med ballen i näven och känna blickar i nacken från 25-30 pers medans du försöker göra din grej. Dom kan i princip höra det plaskande ljudet som uppstår när strålen träffar vattnet i porslinet. Behöver jag säga att sitta ner och pinka inte var ett alternativ?
Här skulle man ju kunna tro att en fantastisk dag går till ända. Men icke! När solen gått ner och när vi tömt våra blåsor inför publik så åkte vi in till Managua och åt middag vid en lagun, Laguna de Tiscapa. Ett mycket trevligt ställe som Annabell kände till. Restaurang, bar och disco i ett. Jag blev mäkta imponerad av servicen måste jag säga. Mannen som betjänade oss hade en otrolig finess i sitt agerande som kypare. Me like! Dock får man vara lite försiktig här, vissa av klientelet hör till den ringa skara människor som stjäl tydligen.
Och här kommer Patrik äntligen hem till det lilla huset igen. Salongsberusad, mätt och sömnig efter en lång söndag i Granada och Managua. En söndag som jag gärna återupplever igen. Imorgon bär det av till jobbet på Juntos Contigo, det blir spännande. Det ska bli skoj att träffa de små igen. I veckan ska jag försöka stämma en gitarr eller fem så att vi kan börja öva direkt när musikläraren kommer. Jag ska också försöka få klart materialet till datakursen som jag börjat med.
Jag önskar dig, kära läsare, en skön vecka!
Etiketter: båttur, apor, public toilet, rom, granada, nicaragua, las isletas
Teater och dans i Managua Nicaragua
Skrivet: 2011-02-21, klockan 05:55:06Yo, hur står det till folks? Hoppas ni har det lika bra som jag har det. Igår åkte jag, min tyska dam till granne, hennes tyska väninna som bor hos oss och AnaBell på dansshow på teatern här i Managua. Det va ruskigt vackert. Dom berättade hur olika danser kom till och hur influerade dom blivit av spanjorerna osv.
Meningen var att vi skulle gå ihop men AnaBell va sen så dom andra smög in före medans jag väntade. När klockan va fem minuter i och AnnaBell fortfarande inte kommit så gick jag in och jag hamnade på en balkongplats helt för mig själv =)
Det va inte förrän efter showen som vi alla sågs igen och då bestämde vi oss för att åka och käka mat. Och vilken mat vi åt sen då! Vi beställde in lite av varje och delade på allt som en enda stor familj =) Något som jag älskar här är att dom använder söt banan till maten, det bryter av så fint på något sätt. Det ska jag börja med i Sverige sen =)
Etiketter: managua, nicaragua, toña, teater, dans, caramanchel
Meningen var att vi skulle gå ihop men AnaBell va sen så dom andra smög in före medans jag väntade. När klockan va fem minuter i och AnnaBell fortfarande inte kommit så gick jag in och jag hamnade på en balkongplats helt för mig själv =)
Det va inte förrän efter showen som vi alla sågs igen och då bestämde vi oss för att åka och käka mat. Och vilken mat vi åt sen då! Vi beställde in lite av varje och delade på allt som en enda stor familj =) Något som jag älskar här är att dom använder söt banan till maten, det bryter av så fint på något sätt. Det ska jag börja med i Sverige sen =)
Gänget!
Efter middagen så lämnade vi gamlingarna och så drog vi vidare till ett ställe som heter Caramanchel. En ganska soft bar med ett dansgolv och skön latinomusik. Där tog vi några bärs, Toña så klart och dansade hela natten lång. =) Du som känner mig vet att jag älskar att dansa och förhoppningsvis blir det att börja dansskola på tisdag =) Ser fram emot det!
Kort och gott så hade jag en fantastisk kväll med grymt härliga människor, jag älskar verkligen att göra såna här saker ihop med jättemånga människor. Äta, teater, dans, allt =) Det är synd att Susana (tyska damen som bor hos oss) ska åka tillbaks till Tyskland imorgon. Jag kommer att sakna gammeltackan ;)
Ps. Jag filmade faktiskt lite från dansshowen och är det någon som är intresserad så kan jag posta videon, den är inte av bästa kvalité då jag satt ganska högt upp. Ds
Etiketter: managua, nicaragua, toña, teater, dans, caramanchel
Kärleksmiddag med ett gäng gringos
Skrivet: 2011-02-19, klockan 20:20:43Hola amigo!
Jag kom precis hem från en från en middag utanför Managua. För en vecka sedan ungefär så träffade jag ett gäng amerikanare inne på soptippen. Dom kommer dit två gånger i veckan och undervisar i engelska och igår så bjöd dom på äkta amerikansk hamburgare ;)
Vi hade en ganska trevlig kväll. Dom är för tillfället ca 10 pers och bor i ett gigantiskt hus ca 30 minuter utanför Managua. Organisationen dom jobbar för heter Maná. Efter maten lirade vi ett rätt skoj spel där alla sitter i en ring och man skickar runt en manick som piper och som visar ett ord eller mening. Sen är det upp till den som håller i manicken att förklara meningen och få dom andra att säga exakta orden innan manicken börjar tjuta. Bra övning för min engelska kan jag ju säga!
Ju senare kvällen led desto djupare blev diskutionen. Jag som normalt sett älskar djupa konversationer kunde känna att det blev lite för djupt och för invecklat, att man krånglade till något som faktiskt inte behöver vara så jävla svårt.
Vi diskuterade kärlek. Kärlek mellan vänner och romantisk kärlek, skillnaden. Om kärlek är ett val eller inte och om man kan vara bara vän med det motsatta könet. Dom menade att om att man i en relation vet allt om den andre, dess svagheter. Att man förr eller senare använder dessa svagheter mot den andre i en dispyt eller liknande och att man i det skedet kan välja att älska personen, dvs inte säga det där dumma, eller välja att säga det dumma och då ha gjort ett aktivt val att faktiskt såra den andre, dvs att man då skulle välja bort kärleken.
Frågar du mig så handlar det om två olika saker. Kärlek och respekt. Kärlek är något som man inte bestämmer över. Kärlek är känslor och i min mening kan man inte tvinga fram, heller inte tvinga bort känslor för någon annan. Respekt däremot är något som vi varje dag kan välja att visa och som vi bör visa den som vi älskar. Och även om respekten skulle brista någon gång i en dispyt så betyder det inte att kärleken försvinner eller att man väljer bort kärleken.
Dock tror jag att många relationer dör pga brist på respekt. Försvinner respekten helt för den andre så måste man kanske börja tänka logiskt. Alla förtjänar respekt, särskillt från sin partner. Ett förhållande blir lätt destruktivt om man håller fast vid en sån relation. Då tror jag att man faktiskt måste göra ett aktivt val att lämna relationen, även om man fortfarande har känslor för personen. Det är inte meningen att man ska förlora sin självrespekt pga kärleken.
Ett intressant ämne och jag trodde inte att det behövde vara så svårt men jag tror att vi hade svårt att förstå varandra på grund av vår olika tro. De flesta i gruppen va kristna och jag är mer eller mindre ateist. Men jag diskuterar gärna och skulle vilja höra hur du tänker kring kärlek och respekt?
Etiketter: kärlek, respekt, gringo, middag, managua, ateist, relationer
Jag kom precis hem från en från en middag utanför Managua. För en vecka sedan ungefär så träffade jag ett gäng amerikanare inne på soptippen. Dom kommer dit två gånger i veckan och undervisar i engelska och igår så bjöd dom på äkta amerikansk hamburgare ;)
Vi hade en ganska trevlig kväll. Dom är för tillfället ca 10 pers och bor i ett gigantiskt hus ca 30 minuter utanför Managua. Organisationen dom jobbar för heter Maná. Efter maten lirade vi ett rätt skoj spel där alla sitter i en ring och man skickar runt en manick som piper och som visar ett ord eller mening. Sen är det upp till den som håller i manicken att förklara meningen och få dom andra att säga exakta orden innan manicken börjar tjuta. Bra övning för min engelska kan jag ju säga!
Ju senare kvällen led desto djupare blev diskutionen. Jag som normalt sett älskar djupa konversationer kunde känna att det blev lite för djupt och för invecklat, att man krånglade till något som faktiskt inte behöver vara så jävla svårt.
Vi diskuterade kärlek. Kärlek mellan vänner och romantisk kärlek, skillnaden. Om kärlek är ett val eller inte och om man kan vara bara vän med det motsatta könet. Dom menade att om att man i en relation vet allt om den andre, dess svagheter. Att man förr eller senare använder dessa svagheter mot den andre i en dispyt eller liknande och att man i det skedet kan välja att älska personen, dvs inte säga det där dumma, eller välja att säga det dumma och då ha gjort ett aktivt val att faktiskt såra den andre, dvs att man då skulle välja bort kärleken.
Frågar du mig så handlar det om två olika saker. Kärlek och respekt. Kärlek är något som man inte bestämmer över. Kärlek är känslor och i min mening kan man inte tvinga fram, heller inte tvinga bort känslor för någon annan. Respekt däremot är något som vi varje dag kan välja att visa och som vi bör visa den som vi älskar. Och även om respekten skulle brista någon gång i en dispyt så betyder det inte att kärleken försvinner eller att man väljer bort kärleken.
Dock tror jag att många relationer dör pga brist på respekt. Försvinner respekten helt för den andre så måste man kanske börja tänka logiskt. Alla förtjänar respekt, särskillt från sin partner. Ett förhållande blir lätt destruktivt om man håller fast vid en sån relation. Då tror jag att man faktiskt måste göra ett aktivt val att lämna relationen, även om man fortfarande har känslor för personen. Det är inte meningen att man ska förlora sin självrespekt pga kärleken.
Ett intressant ämne och jag trodde inte att det behövde vara så svårt men jag tror att vi hade svårt att förstå varandra på grund av vår olika tro. De flesta i gruppen va kristna och jag är mer eller mindre ateist. Men jag diskuterar gärna och skulle vilja höra hur du tänker kring kärlek och respekt?
Etiketter: kärlek, respekt, gringo, middag, managua, ateist, relationer
Lättklädda damer & poesi i Granada Nicaragua
Skrivet: 2011-02-18, klockan 18:32:00Hallå Sverige, allt bra med dig? Snökaos än? =) Här är det ca 25 grader när man vaknar runt 06.30 och runt 09 är det strax över 30 grader ;) Det hade vart skönt att bo nära vattnet! Sjön som ligger här bredvid Managua är tydligen ingenting man badar i. Förorenad och jävlig tyvärr. Förmodligen är soptippen här en stor bov i dramat...
Du kommer kanske ihåg att jag brukar spela "tablero" med en kille på typ 12 år som spöar mig? Idag körde vi en liten turnering och jag vann, inte! Sen lärde jag honom att spela schack. Och vilken jävla lirare sen då! Den killen har alla hästar i hagen kan jag säga. En riktig strateg. Vi skojspelade typ 2 omgångar och sen fattade han hela grejen. Och då är inte schack ett jätteenkelt spel. Imponerande!
Barnen hos oss har ett jävla språk egentligen. Dom använder jättemånga konstiga ord som jag aldrig hört förut men jag kollar ju upp dom efterhand ;) Senaste orden är Piruja = Hora och chino (osäker på stavning) = gunga.
Efter jobbet så va de bara snabbt hem, ta en raggardusch och sen iväg med buss till Granada där det är 100% poesi just nu. Folk från hela världen kommer dit för att se karnevalen och läsa poesi. Vi hade tydligen några svenskar där, någon som vet mer om det?
Sån sjukt fin kyrka i Granada!
Det va olidligt varmt på bussen dit och jag va hungrig som en varg. Som tur är så är jag en man med god framförhållning så jag såg till att få med mig lite resmat. Två slices pizza och ett kakpaket. Mat för en...idiot?
Etiketter: lättklädda, flickor, granada, poesi, granada, nicaragua, appelquist, gatubarn
Du kommer kanske ihåg att jag brukar spela "tablero" med en kille på typ 12 år som spöar mig? Idag körde vi en liten turnering och jag vann, inte! Sen lärde jag honom att spela schack. Och vilken jävla lirare sen då! Den killen har alla hästar i hagen kan jag säga. En riktig strateg. Vi skojspelade typ 2 omgångar och sen fattade han hela grejen. Och då är inte schack ett jätteenkelt spel. Imponerande!
Barnen hos oss har ett jävla språk egentligen. Dom använder jättemånga konstiga ord som jag aldrig hört förut men jag kollar ju upp dom efterhand ;) Senaste orden är Piruja = Hora och chino (osäker på stavning) = gunga.
Efter jobbet så va de bara snabbt hem, ta en raggardusch och sen iväg med buss till Granada där det är 100% poesi just nu. Folk från hela världen kommer dit för att se karnevalen och läsa poesi. Vi hade tydligen några svenskar där, någon som vet mer om det?
Sån sjukt fin kyrka i Granada!
Det va olidligt varmt på bussen dit och jag va hungrig som en varg. Som tur är så är jag en man med god framförhållning så jag såg till att få med mig lite resmat. Två slices pizza och ett kakpaket. Mat för en...idiot?
Sagolikt
Etiketter: lättklädda, flickor, granada, poesi, granada, nicaragua, appelquist, gatubarn
El camino de la muerte
Skrivet: 2011-02-17, klockan 19:03:00Jag glömde ju posta filmklippet på pojkarna häromdagen! Sötungarna! Dom är riktigt charmiga dessa knattar. Det var för övrigt lillkillen i slutet av videon som kallade mig för pappa häromdagen. Den snorige busen!
Jag smygfilmade lite på vägen hem från Juntos Contigo. Man får vara försiktig, man vill inte skylta med sin mobiltelefon inne på La Chureca. I slutet av filmen kommer man upp för backen och över ett krön. Där börjar den riktigt jobbiga vägen. Där är det ganska öppet, det blåser nå fruktansvärt, sand, rök och soplukt. Idag glömde jag dessutom min sjal som jag brukar dra för näsa och mun. *Morr*!
Etiketter: la chureca, soptipp, nicaragua, gatubarn, managua
Klättra träd, mango och hjärngympa
Skrivet: 2011-02-16, klockan 19:00:00God afton Sverige, häromdagen va ungarna sjukt understimulerade. Misstänker att helgen är lång och tråkig. Det va svårt att göra något vettigt med dom på Juntos Contigo så vi tog en liten promenad bort till träden. Där klättrade vi och letade efter mango. Vi hittade ett par stycken men dom va ganska omogna än, vänta några veckor till =)
På bilen nedan ser du Juntos Contigo från mitten till höger och ett medicinskt center till vänster.
Jag och två knattar, bilden är tagen av ett av barnen under instruktioner av mig, därav den knepiga minen!
Den här flickan tog bilden ovan och även denna bild.
Några av barnen, i bakgrunden ser du containern som fungerar som datasal. Killen till höger är för övrigt jävligt grym på det där spelet som liknar schack. Det står 3-2 till honom i matcher!
Jag och flicka
Efter min fantastiska kabeldragning så har vi internet på 5 stycken datorer. Därför sitter jag här och knåpar ihop en kurs i hur man använder firefox, söker på google, fixar en email etc etc etc. Hojta gärna till om du vet att sånt material redan finns. Väldigt basic alltså.
Daniel, Fernando, Vanessa och två andra små kottar lägger pussel. Just dom här barnen är ovanligt lugna och vänliga. Dom blir lite hårdhänta ibland men det är otroligt stor skillnad. Deras mammor deltar i pappersåtervinningsprojektet som hålls under vårt tak. Att man ser så tydligt på barn där deras föräldrar lyser med sin frånvaro och tvärt om.
Etiketter: managua, gatubarn, appelquist, nicaragua, mango
En påse mat och en bit bröd
Skrivet: 2011-02-15, klockan 23:26:38Det finns ett uttryck på spanska som lyder: "Dime con quien andas y te diré quien eres", ungefär som "Berätta vem du umgås med så ska jag berätta vem du är".
Häromdagen pratade jag med en av mina allra bästa vänner i Sverige, hon berättade att hon dagen innan, hade köpt en påse mat och gett den till en hemlös man som satt på gatan. Hon har fan inte mycket själv, hon hade inte behövt göra det, men hon gjorde det. MEN HON GJORDE DET! Fattar du? Ingen behöver egentligen göra någonting. Ingen behöver eller MÅSTE hjälpa dom som har det sämre ställt, ingen MÅSTE hjälpa damen över gatan eller ge mat till den som inte har tak över huvudet. Men hon och vissa andra gör det ändå, varför? Eller än bättre, varför gör inte fler det? Gör du det? När köpte du Situation Stockholm sist?
Hon pluggar, tjänar pissdåligt på det lilla jobbet hon har och har lån att betala tillbaks på. Likt förbannat hittar hon 100:- att köpa lite mat för och ge bort till någon som allt som oftast somnar hungrig om kvällarna.
Det lilla lustiga va att, samma dag som hon berättade detta, hände en liknande grej mig. Jag va ute och letade efter en present till Beto, killen vi firade i fredags. På väg hem går jag förbi en man som säljer bröd. Jag köper två stycken och knatar vidare mot huset där jag bor. I parken satt ett par hårt tilltyglade män, varpå den dena frågade om han kunde få en liten bit av mitt bröd. Glupsk som jag var hade jag redan hunnit äta upp ett bröd, men han fick det andra som jag hade kvar. Han tackade artigt med ett "thanks man".
Jag och en knatte från soptippen
Men varför kunde jag inte ha kommit på det själv? Va han tvungen att behöva förödmjuka sig själv genom att behöva fråga mig, för att få en bit bröd? Gick jag kanske där och tyckte att jag redan gör så mycket gott att jag hade gjort mig förtjänt av dessa bröd, ja det gjorde jag säkert. Jag tycker att jag är en hyffsat god människa och jag förtjänade bröden. Men ett bröd till mig och ett bröd till en broder är bättre än två bröd till mig.
Idag tog jag dock revanch! Jag hade glömt min vattenflaska och drack dåligt med vatten på jobbet. Jag hoppade av lite tidigare och köpte på mig en hel påse med juicer, istéa och kakor. Ett stenkast från huset satt den smutsigaste människan jag sett i hela mitt liv, och då lär du inte glömma att jag just nu jobbar på en soptipp där människor bor och letar mat för att överleva dagen.
Jag gick förbi henne och tittade lite försiktigt medans jag passerade, 5 meter senare stannade jag upp. Jag tänkte, "vafan"?! Ska hon också behöva fråga för att jag ska reagera? Men hon frågade inte. Hon bara satt där ihopkrupen och ynklig. Jag insåg min chans och rotade fram två kakpaket och ett mjölkpaket med jordgubbssmak, vände på klacken och räckte över denna lilla allmosa till damen.
Eftersom jag själv behövde bli påminnd för att ge så kommer här en påminnelse till dig som är min läsare och mina läsares vänner och bekanta. Jag lovar ingen plats i himlen i retur men jag lovar ett stort "thanks man"!
GRATIS! (Kostar 2 min av ditt liv)
Häromdagen pratade jag med en av mina allra bästa vänner i Sverige, hon berättade att hon dagen innan, hade köpt en påse mat och gett den till en hemlös man som satt på gatan. Hon har fan inte mycket själv, hon hade inte behövt göra det, men hon gjorde det. MEN HON GJORDE DET! Fattar du? Ingen behöver egentligen göra någonting. Ingen behöver eller MÅSTE hjälpa dom som har det sämre ställt, ingen MÅSTE hjälpa damen över gatan eller ge mat till den som inte har tak över huvudet. Men hon och vissa andra gör det ändå, varför? Eller än bättre, varför gör inte fler det? Gör du det? När köpte du Situation Stockholm sist?
Hon pluggar, tjänar pissdåligt på det lilla jobbet hon har och har lån att betala tillbaks på. Likt förbannat hittar hon 100:- att köpa lite mat för och ge bort till någon som allt som oftast somnar hungrig om kvällarna.
Det lilla lustiga va att, samma dag som hon berättade detta, hände en liknande grej mig. Jag va ute och letade efter en present till Beto, killen vi firade i fredags. På väg hem går jag förbi en man som säljer bröd. Jag köper två stycken och knatar vidare mot huset där jag bor. I parken satt ett par hårt tilltyglade män, varpå den dena frågade om han kunde få en liten bit av mitt bröd. Glupsk som jag var hade jag redan hunnit äta upp ett bröd, men han fick det andra som jag hade kvar. Han tackade artigt med ett "thanks man".
Jag och en knatte från soptippen
Men varför kunde jag inte ha kommit på det själv? Va han tvungen att behöva förödmjuka sig själv genom att behöva fråga mig, för att få en bit bröd? Gick jag kanske där och tyckte att jag redan gör så mycket gott att jag hade gjort mig förtjänt av dessa bröd, ja det gjorde jag säkert. Jag tycker att jag är en hyffsat god människa och jag förtjänade bröden. Men ett bröd till mig och ett bröd till en broder är bättre än två bröd till mig.
Idag tog jag dock revanch! Jag hade glömt min vattenflaska och drack dåligt med vatten på jobbet. Jag hoppade av lite tidigare och köpte på mig en hel påse med juicer, istéa och kakor. Ett stenkast från huset satt den smutsigaste människan jag sett i hela mitt liv, och då lär du inte glömma att jag just nu jobbar på en soptipp där människor bor och letar mat för att överleva dagen.
Jag gick förbi henne och tittade lite försiktigt medans jag passerade, 5 meter senare stannade jag upp. Jag tänkte, "vafan"?! Ska hon också behöva fråga för att jag ska reagera? Men hon frågade inte. Hon bara satt där ihopkrupen och ynklig. Jag insåg min chans och rotade fram två kakpaket och ett mjölkpaket med jordgubbssmak, vände på klacken och räckte över denna lilla allmosa till damen.
Eftersom jag själv behövde bli påminnd för att ge så kommer här en påminnelse till dig som är min läsare och mina läsares vänner och bekanta. Jag lovar ingen plats i himlen i retur men jag lovar ett stort "thanks man"!
GRATIS! (Kostar 2 min av ditt liv)
- Har du ont om stålar men kan offra två minuter. Bjud in dina vänner till Gatubarn.nu på facebook. Kanske någon av dina bekanta har en krona över. Vet du inte hur man gör?
- Gå in på Gatubarn.nus facebooksida
- Klicka på "föreslå för vänner", under loggan.
- Klicka i alla vänner du vill bjuda in
- Klicka på "skicka inbjudningar"
- Klart!
Hur man spelar baseball
Skrivet: 2011-02-13, klockan 23:37:46Här i Nicaragua är baseball och fotboll dom två dominerande sporterna. En annan har ju alltid lirat fotboll men baseball har jag provat en enda gång i mitt liv på en gymnastiklektion i 2an. Därför tänkte jag att jag måste kultivera mina kunskaper inom området för att hänga med när det så småningom blir dags för match!
Jag hittade en utomordentlig lärare i ämnet =)
Jag hittade en utomordentlig lärare i ämnet =)
Etiketter: baseball, goofy, långben
Bananträd, åsnekött och solsidan
Skrivet: 2011-02-13, klockan 23:22:58Igår va jag på bio för första gången i Nicaragua. Det kostade ca 70 cordobas, ca 25:- och salen hade en fruktansvärt effektiv air-condition. Jag satt och huttrade hela filmen igenom. Vi såg Tron. En jävligt snygg film men lite tråkig mellan varven, lite seg helt enkelt. Dessutom va den dubbad till spanska så där tappade man kanske lite av känslan också ;)
Efter bion gick vi runt lite i Managua och det slutade med att vi hamnade på ett litet "gatukök" där jag åt åsna för första gången, tror jag i alla fall!? Det va lite som sveriges kebab faktiskt. Kom som en liten kebabrulle, fruktansvärt gott! =P
Idag (söndag) gör jag inte många knop. Jag va uppe ganska sent igår och kodade lite, lekte i photoshop osv. Några mindre ändringar som ska göras på sajten bara.
Såg du solsidan idag förresten? Haha vilken genialisk serie det är. Jag älskar Felix Herngren! Jag trodde jag skulle dö när jag såg "Fredda" stå och fota sig själv i rumpan, haha! Lite roligt tyckte jag att det va det där med insamlingen till brasiliens gatubarn i dagens avsnitt också. "Hjälp till självhjälp" enligt Mickan, bra tolkning! ;)
Etiketter: solsidan, åsnekött, bananträd, managua, appelquist, tron
Nutella finns men är dyr & importerad & kostar ca 55:-
Efter bion gick vi runt lite i Managua och det slutade med att vi hamnade på ett litet "gatukök" där jag åt åsna för första gången, tror jag i alla fall!? Det va lite som sveriges kebab faktiskt. Kom som en liten kebabrulle, fruktansvärt gott! =P
Idag (söndag) gör jag inte många knop. Jag va uppe ganska sent igår och kodade lite, lekte i photoshop osv. Några mindre ändringar som ska göras på sajten bara.
Itza har ett bananträd i sin trädgård, hur coolt är inte det?!
Såg du solsidan idag förresten? Haha vilken genialisk serie det är. Jag älskar Felix Herngren! Jag trodde jag skulle dö när jag såg "Fredda" stå och fota sig själv i rumpan, haha! Lite roligt tyckte jag att det va det där med insamlingen till brasiliens gatubarn i dagens avsnitt också. "Hjälp till självhjälp" enligt Mickan, bra tolkning! ;)
Etiketter: solsidan, åsnekött, bananträd, managua, appelquist, tron
Födelsedagsfest i Granada
Skrivet: 2011-02-12, klockan 21:55:38Förra helgen träffade jag ett helt gäng av schyssta människor från USA och Nicaragua. Vi va ju ute på Chaman och partade här i Managua. Då blev jag bjuden på Betos födelsedagsfest, och den va igår.
Jag frågade Betos bästa kompis om vad han önskade sig i födelsedagspresent och fick höra att han önskar sig plektrum till gitarren. Och så fick det bli, 3 plektrum i 3 olika fina färger. Blå, rött och gult, precis som DIFs färger ;)
Jag la plektrumena i ett kuvert som jag fått av kvinnorna på La Chureca. Ett kuvert som dom har gjort med hjälp av återanvänt papper. Och på det fina kortet som dom målat skrev jag "Grattis på födelsedagen Beto önskar La Chureca och Patrik". Sen köpte jag en flaska fin 7 årig Nicaraguansk rom, Flor De Caña.
Jag hade fått för mig att vi skulle till Masaya och fira men så var icke fallet. Vi skulle till Granada. Ca 40 minuter från Managua med bil. Och så mysig stad det var då! Nu han jag inte se så jättemycket men det jag såg va verkligen jättefint. Fräsch luft, fina hus, mycket restauranger och barer och fullt med människor på gatorna som sålde hantverk, konstverk och krimskrams.
Det påminnde mig lite om min tid i Spanien, där barerna ligger vägg i vägg med varandra. Enda skillnaden va väl att allt va hälften så dyrt här =)
Betos band spelade live på pubben där vi spenderade hela kvällen ute i det fria. Dom körde mest covers, riktigt duktiga faktiskt.
Jag frågade Betos bästa kompis om vad han önskade sig i födelsedagspresent och fick höra att han önskar sig plektrum till gitarren. Och så fick det bli, 3 plektrum i 3 olika fina färger. Blå, rött och gult, precis som DIFs färger ;)
Jag la plektrumena i ett kuvert som jag fått av kvinnorna på La Chureca. Ett kuvert som dom har gjort med hjälp av återanvänt papper. Och på det fina kortet som dom målat skrev jag "Grattis på födelsedagen Beto önskar La Chureca och Patrik". Sen köpte jag en flaska fin 7 årig Nicaraguansk rom, Flor De Caña.
En stolt mor, far och bror till Beto som spelade live!
Jag hade fått för mig att vi skulle till Masaya och fira men så var icke fallet. Vi skulle till Granada. Ca 40 minuter från Managua med bil. Och så mysig stad det var då! Nu han jag inte se så jättemycket men det jag såg va verkligen jättefint. Fräsch luft, fina hus, mycket restauranger och barer och fullt med människor på gatorna som sålde hantverk, konstverk och krimskrams.
Det påminnde mig lite om min tid i Spanien, där barerna ligger vägg i vägg med varandra. Enda skillnaden va väl att allt va hälften så dyrt här =)
Betos band spelade live på pubben där vi spenderade hela kvällen ute i det fria. Dom körde mest covers, riktigt duktiga faktiskt.
Etiketter: granada, nicaragua, appelquist, covers, födelsedag, eldshow
Nätverk, vit lögn, engelskalektion och brädspel
Skrivet: 2011-02-12, klockan 18:02:00God afton Sverige, jag hade en underbar dag på jobbet idag!
Kom till jobbet runt 08.00 och tyvärr så hade en nyckel till en av våra två containrar med saker i gått sönder så vi kunde inte komma åt nå leksaker eller papper eller någonting egentligen. Som tur va så dök Ruben upp, föreståndaren på Juntos Contigo och han hade en nätverkstekniker med sig. Vi har 5 st datorer i en container som inte har internet men det ändrade vi på idag!
Jag har ju pluggat data så lite kabel har man ju fått dra under årens lopp. Hela förmiddagen spikade jag nätverkskabel från var dator till en router där vi sedan kopplade in vårt lilla USB-modem och voila, nu kan vi ha 5 surfare samtidigt i vår lilla "datasal"! =)
Barnen har väldigt dåliga datakunskaper, många kan ju inte ens skriva sitt namn så. Dock ville alla spela spel på datorn idag. Jag drog igång något kortspel och dom satt och klickade ett tag men det blev ju katastrof =P
Sen hittade vi spelet "hjärter" haha. Jag förklarade snabbt för en av pojkarna hur spelet funkar och han började klicka. När resultatet från omgången kom fram så skrek han högt av glädje. Han hade fått mest poäng och slagit alla tre spelarna som datorn hade!!! =) Jag berättade aldrig att man ska ha så få poäng som möjligt i hjärter... =) Efter en stund satt alla de små och spelade hjärter och jublade i kör när dom vann och fick mest poäng =) Jag hade inte hjärta att berätta hur det egentligen låg till. Detta måste ha vart ett perfekt läge för en vit lögn!
Kom till jobbet runt 08.00 och tyvärr så hade en nyckel till en av våra två containrar med saker i gått sönder så vi kunde inte komma åt nå leksaker eller papper eller någonting egentligen. Som tur va så dök Ruben upp, föreståndaren på Juntos Contigo och han hade en nätverkstekniker med sig. Vi har 5 st datorer i en container som inte har internet men det ändrade vi på idag!
Jag har ju pluggat data så lite kabel har man ju fått dra under årens lopp. Hela förmiddagen spikade jag nätverkskabel från var dator till en router där vi sedan kopplade in vårt lilla USB-modem och voila, nu kan vi ha 5 surfare samtidigt i vår lilla "datasal"! =)
Barnen har väldigt dåliga datakunskaper, många kan ju inte ens skriva sitt namn så. Dock ville alla spela spel på datorn idag. Jag drog igång något kortspel och dom satt och klickade ett tag men det blev ju katastrof =P
Sen hittade vi spelet "hjärter" haha. Jag förklarade snabbt för en av pojkarna hur spelet funkar och han började klicka. När resultatet från omgången kom fram så skrek han högt av glädje. Han hade fått mest poäng och slagit alla tre spelarna som datorn hade!!! =) Jag berättade aldrig att man ska ha så få poäng som möjligt i hjärter... =) Efter en stund satt alla de små och spelade hjärter och jublade i kör när dom vann och fick mest poäng =) Jag hade inte hjärta att berätta hur det egentligen låg till. Detta måste ha vart ett perfekt läge för en vit lögn!
Sen spelade vi på ett hemmagjort bräde med kapsyler i olika färger. Jag kunde inte reglerna helt men lillkillen va stupsäker och lärde mig villigt. Det känns bra att få vara den som blir lärd också. Att vi ger och tar. Jag gick ut stenhårt i början och spelade bra men den lille rackaren kom igen och piskade mig mot slutet. En tung förlust men jag spöade ju Yader i schack två gånger igår så, det får väl gå då =)
Efter den tunga förlusten så frågade Yader mig om jag hade lust att hålla i en engelskalektion för en tjej här. Javisst tänkte jag, absolut. Jag visste att amerikanarna redan hade åkt för dagen och att tjejens kunskaper va väldigt basic så jag ville ge det ett försök. Jag presenterade mig och hon hette Maria. Hon är 25 år, precis som jag. Hon har fyra barn, är gift och bor på en soptipp i Managua. Vilka olika liv vi lever!
Jag lekte ganska mycket med den lilla snorige pojken Messillo idag. Han va superglad som vanligt, och snorig, som vanligt. Sprang runt och lekte i rushkanan. Han är nog den yngste av alla barn som kommer till oss och jag har ju tidigare trott att han är 1.5 år, det visade sig idag att han i själva verket är 3 bast! Han sprang upp på rushkanan och klättrade som en liten apa runt pinnarna av metall. Väl uppe på toppen sträckte han ut händerna i luften, tittade på mig med sina stora bruna ögon och ropade "pappa".
Etiketter: pappa, appelquist, soptipp, barn, gatubarn, nicaragua, managuaTredje dagen på soptippen i Managua
Skrivet: 2011-02-11, klockan 19:38:00Den tredje dagen gick riktigt bra, förutom en mindre incident. Jag har berättat om den jobbiga vägen som vi måste gå igenom hela soptippen för att komma till Juntos Contigo. När vi va på väg hem och gick den vägen så va de precis som vanligt. Fullt med folk, vi gick fort, lastbilar överallt, rök och damm och plötsligt smällde det till på min överarm. Jag blev överraskad och han tänka tanken att nu jävlar blir vi rånade. Men så va icke fallet. Något dumhuvud på en av lastbilarna hade kastat en hård frukt och lyckats träffa mig.
Här är man för att hjälpa till och så blir man bemött så här. Paradox va? Men det är egentligen bara männen som sätter sig på tvären här. Dom är rädda för förändring. Kvinnor är mer benägna att vilja lära sig nya saker osv. Det blir till ett hot för männen. Männen här är ruskigt macho macho och en kvinna ska stå i köket och pyssla med kvinnliga saker. Inte utbilda sig, få ett fint jobb och mer status än mannen. Aa du ser vart jag vill komma. Dom känner sig hotade.
På Juntos Contigo är det nästan bara barn och kvinnor. Förutom den där tuffa killen jag berättade om tidigare. Han kommer med sin lilla son då och då, men han är cool. Jag skulle vilja intervjua honom en dag!
Idag spelade vi fotboll med ett helt gäng nya barn som jag aldrig träffat. Dom va blyga till en början men det släppte så fort bollen kom fram =P
Jag har berättat om Daniel och Fernando, sötpojkarna. Daniel kom fram till mig idag när jag satt vid gungorna med några andra barn. Han berättade att han hade drömt om gud =) Dock fick jag inte veta så mycket mer då vi blev avbrutna mitt i diskussionen. Hoppas vi kommer in på det igen, det låter intressant!
Sen höll jag en lektion i Word för en tjej. Hon hade haft lektion för ca 2 veckor sedan men glömt så mycket då hon inte använt datorn sen dess. Det gick fint. Vi ändrade marginaler, stora bokstäver, storlekar och stilar. Hon va jättetrevlig och villig att lära sig, lite otålig dock. Jag försökte lära henne att skriva med alla fingrar men hon föredrog pekfingervalsen =P
Jag träffade ett par riktigt trevliga amerikaner idag också. Dom kommer hit några gånger i veckan för att hålla i engelskalektioner för dom som vill. En av killarna blev utan elev så vi tjötade lite om Nicaragua, hur vi hade reagerat när vi kom hit osv. Ett riktigt bra snack helt enkelt. Jag blev sedan bjuden hem till dom på fredag på grillkväll =) Dock ska jag till Masaya på födelsedagsfest då så jag va tvungen att tacka nej. Men nästa gång! =)
På kvällen kom det över en hel drös med trevliga människor till Berits hus. Hon hade bjudit över alla sina kollegor på en TP-kväll, bara Svenskar =) En tjej från Västerås till och med, fyra mil från Köping. Hur stora är oddsen liksom!? Så vi drack lite öl och spelade frågesport, mycket mycket trevligt måste jag säga, även om det va barnfrågor rakt igenom! =P
Etiketter: appelquist, avocado, nicaragua, juntos contigo, machete, la chureca, TP
I tidningen i veckan: "Flicka skuren med machete av granne, kämpar för livet"
Här är man för att hjälpa till och så blir man bemött så här. Paradox va? Men det är egentligen bara männen som sätter sig på tvären här. Dom är rädda för förändring. Kvinnor är mer benägna att vilja lära sig nya saker osv. Det blir till ett hot för männen. Männen här är ruskigt macho macho och en kvinna ska stå i köket och pyssla med kvinnliga saker. Inte utbilda sig, få ett fint jobb och mer status än mannen. Aa du ser vart jag vill komma. Dom känner sig hotade.
På Juntos Contigo är det nästan bara barn och kvinnor. Förutom den där tuffa killen jag berättade om tidigare. Han kommer med sin lilla son då och då, men han är cool. Jag skulle vilja intervjua honom en dag!
Idag spelade vi fotboll med ett helt gäng nya barn som jag aldrig träffat. Dom va blyga till en början men det släppte så fort bollen kom fram =P
Jag har berättat om Daniel och Fernando, sötpojkarna. Daniel kom fram till mig idag när jag satt vid gungorna med några andra barn. Han berättade att han hade drömt om gud =) Dock fick jag inte veta så mycket mer då vi blev avbrutna mitt i diskussionen. Hoppas vi kommer in på det igen, det låter intressant!
Sen höll jag en lektion i Word för en tjej. Hon hade haft lektion för ca 2 veckor sedan men glömt så mycket då hon inte använt datorn sen dess. Det gick fint. Vi ändrade marginaler, stora bokstäver, storlekar och stilar. Hon va jättetrevlig och villig att lära sig, lite otålig dock. Jag försökte lära henne att skriva med alla fingrar men hon föredrog pekfingervalsen =P
Berit räddade min Avocadokärna, det ska bli ett stort träd! =P
Jag träffade ett par riktigt trevliga amerikaner idag också. Dom kommer hit några gånger i veckan för att hålla i engelskalektioner för dom som vill. En av killarna blev utan elev så vi tjötade lite om Nicaragua, hur vi hade reagerat när vi kom hit osv. Ett riktigt bra snack helt enkelt. Jag blev sedan bjuden hem till dom på fredag på grillkväll =) Dock ska jag till Masaya på födelsedagsfest då så jag va tvungen att tacka nej. Men nästa gång! =)
På kvällen kom det över en hel drös med trevliga människor till Berits hus. Hon hade bjudit över alla sina kollegor på en TP-kväll, bara Svenskar =) En tjej från Västerås till och med, fyra mil från Köping. Hur stora är oddsen liksom!? Så vi drack lite öl och spelade frågesport, mycket mycket trevligt måste jag säga, även om det va barnfrågor rakt igenom! =P
Etiketter: appelquist, avocado, nicaragua, juntos contigo, machete, la chureca, TP
Andra dagen på soptippen i Nicaragua
Skrivet: 2011-02-10, klockan 19:58:00Jag kom "som vanligt" i bra tid till korsningen där vi möts varje morgon, jag och Yader. Han hade inte kommit än och efter 30 minuter så ringer luren. Hans barn blev plötsligt sjuk så han blir minst 50 minuter sen. Skoj, här sitter jag ensam i det sämsta tänkbara område i Managua och väntar på att min kollega ska komma.
Allt gick bra denna gång. Jag tar inte med mig väskan till jobbet längre. Ju mindre man har med sig desto mindre kan man bli av med om man skulle bli rånad. På gatan passade jag på att observera Nicaraguanerna under deras morgonrush. En jättegammal och sliten man kom gående. Han trippade på tå, som om han skadat fotvalvet. Jag tror att han bor inne på soptippen. Se bild nedan.
Hörnet där vi ses varje morgon, soptippen ligger ca 400 meter bortom vita lastbilen
Allt gick bra denna gång. Jag tar inte med mig väskan till jobbet längre. Ju mindre man har med sig desto mindre kan man bli av med om man skulle bli rånad. På gatan passade jag på att observera Nicaraguanerna under deras morgonrush. En jättegammal och sliten man kom gående. Han trippade på tå, som om han skadat fotvalvet. Jag tror att han bor inne på soptippen. Se bild nedan.
Jag fortsätter att försöka bonda med barnen här. Dom är ganska ofokuserade och har svårt att sitta still, det går i 100 hela tiden. Idag spelade vi lite boll på morgonkvisten. Messilla, den söta lilla snoriga ungen va lika snorig idag. Eftersom han inte kan prata så kom han fram till mig, när jag satt och pratade med en kille från USA, och snöt sig i min hand utan förvarning. Sen sprang han glatt därifrån =) Den lille fulingen!
Idag va det några andra ungar som kallade mig för "gringo" men dom som kan mitt namn vet att jag inte gillar ordet och dom rättade snabbt det andra barnet och menade att "han heter faktiskt Patrik" =) Några av barnen va ganska våldsamma idag igen. Jag har sagt det nu att när vi leker, ritar, läser, skriver eller vad vi nu gör så slåss vi inte, då slutar vi på en gång. Kan tyvärr se en tendens till inkonsekvens där hos en i personalen.
Mot slutet av dagen va jag ruskigt trött i bollen. Jag gjorde ett försök att även låta de små få lite lugn och ro. Jag trodde att det skulle vara dödsdömt men Fernando och Daniel, två übersöta pojkar på kanske 5-6 år va jättetaggade på att färglägga figurer. Vi tog fram papper och kritor, men bara en ask. Jag ville se hur duktiga dom är på att dela saker med andra. Fernando och Daniel va ganska snälla sinsemellan men när en tjej kom och också ville måla så blev det lite sura miner en stund, det gick dock snabbt över =)
På kvällen ringde Ruben, föreståndaren på Juntos Contigo och frågade om jag ville hänga med och gymma. Yes det ville jag så klart. Jag hoppades att gymmet skulle va bättre än det jag gick till sist. Men njae. Ojämna vikter från 60 talet och maskiner från gamla Sovietunionen funkar sådär. Dock va det mysigt med öppet tak och ett träd mitt i gymmet, den friska luften blåste förbi härligt då och då.
Etiketter: nicaragua, managua, la chureca, juntos contigo, barn, gatubarn, soptippFörsta dagen på jobbet i Nicaragua
Skrivet: 2011-02-10, klockan 02:11:46I måndags va det premiär på mitt nya jobb på "Juntos Contigo" (tillsammas med dig), en liten fristad längs in på soptippen i Managua för barn och vuxna som vill lära sig läsa, räkna, använda datorer eller bara få ett glas mjölk för att få lite energi och näringsämnen i sig.
08.00 träffas vi en liten bit utanför soptippen. Området kring soptippen är ansett som ett ganska dåligt område så det gäller att vara på sin vakt. Vägen in till Juntos Contigo är lång och väldigt farlig. Här har många blivit rånade. Inte bara utlänningar som jag utan även dom som ser ut att kunna ha något värdefullt på sig har råkat illa ut.
När jag går med Yader är chansen mindre att vi ska bli rånade. Vi går fort, långa kliv. Vi försöker att hålla koll på lastbilarna och människorna som vi passerar, allt utan att visa den minsta oro eller otrygghet i vårt kroppsspråk. Vi har hela tiden ögonen på oss, säger Yader.
En stund efter att vi öppnat upp grinden till Juntos Contigo kommer den där tuffa killen jag berättade om förut. Han kommer med sin söta lilla son. Han har ramlat och slagit sig och har ett sår över hela lilla näsan. Vi sitter och snackar, jag frågar honom vad han tror är det största problemet här. Han säger att det handlar om mat.
"Det största problemet är matsituationen. Man arbetar ca 12-15 timmar om dagen i gassande sol, damm och rök men det är ändå svårt att få fram mat på bordet, särskilt om man har en stor familj som är vanligt här."
Efter en timme kommer "el director". Han heter Ruben. Vi pratar en lång stund om organisationen, om byråkratin i Nicaragua, om Hålländarna som supportar/finansierar Juntos Contigo. Att det pga finansiella skäl saknas en bra psykolog till barnen. Vilket det inte tog allt för lång tid att se att det verkligen skulle behövas här.
Ruben frågar mig om jag vill gå upp och titta hur arbetarna har det där uppe på berget av sopor. Klart som fan att jag ville det. Vi går på en brant liten stig upp mot toppen av högen. Väl uppe börjar det blåsa nå så fruktansvärt, sanden piskar i ansiktet och röken bedövar halsen på ett par sekunder. Jag får återigen knyta skjortan runt ansiktet för att klara av att vara kvar där uppe.
Först ser jag ingenting. Sanden och röken är för tjock. Vi går en 20 meter, nu skymtar jag en 50-60 arbetare som går runt med stora påsar och samlar olika saker. De flesta samlar plast. Några har sjalar och halsdukar för mun och näsa, vissa har även solglasögon. Andra har ingenting. Vi går 20 meter till. Plötsligt dök en häst upp. EN HÄST! Vad fan i helvete gör en häst här uppe på berget av skräp!? Han letar mat. Arbetarna äter också matrester om dom har tur och hittar något. Bredvid hästen står två hundar och kliar sig.
Jag får träffa den tuffa killens svåger. Han samlar plast. I en gigantisk säck lägger han sina fynd. Sen kommer en köpare och köper plasten, som han i sin tur säljer igen fast för mycket mer pengar innan den skickas utomlands för att återvinnas. Arbetarna här gör det grova jobbet men får minst betalt. Mellanhänderna är många och giriga. Många här lever på mindre än 5 dollar per dag
Barnen på La Chureca är ensamma hela dagarna. Föräldrarna jobbar ju. Ensamma eller i små grupper springer dom omkring och underhåller sig själva. Dom är stenhårda individualister, dom behöver ingen hjälp och klarar sig alltid själva, ser det ut som att dom tycker.
Dom leker "hårt". Hårda ord, hårda tag och slag. Dom retas mycket, kallar varandra för namn och är väldigt snabba på att ta till våld och börja slåss.
En del av barnen testade mig hårt första dagen. Dom kallade mig "gringo", ett skälsord för nordamerikaner, ungefär som "the N word". Jag sa ifrån på en gång och satte tydliga gränser för vad jag accepterar och inte. Nu kallar dom mig Patrik eller "Pelon", som betyder "den skallige" typ, det är helt okey =) Några testade till och med att slå mig när vi lekte, inte okey! En tjej va en riktig retsticka och gjorde inte annat än att säga fula ord och skratta. En av småkillarna sa att jag inte ska bry mig om vad hon säger, haha så söt!
Dom är mycket fascinerade över min rakade skalle, dom kommer och känner och klämmer, det är nästan lite mysigt, trots att dom är jättesmutsiga och jag ser ut som om jag rullat mig i sand efter deras behandling.
Jag träffade säkert 20 barn första dagen. Jag försöker att komma ihåg deras namn. Det finns en sån jävla söt liten unge som heter något i stil med "Mesillo". Han har stora bruna ögon, en liten snorig näsa och är kanske 1.5 år. Han kan inte prata än men han ler hela tiden och är full av energi.
Dom va ganska avvaktande, jag försökte bjuda till och vi spenderade mycket tid ihop vid gungorna idag. Har vi någon barnpsykolog, någon mamma, lärare eller sociolog som läser bloggen så får du gärna komma med tips om hur man bygger en bra relation/connectar med barn i en sån här overklig situation och vad dom behöver och vad jag kan ge...
Etiketter: nicaragua, soptipp, managua, la chureca, juntos contigo, appelquist
08.00 träffas vi en liten bit utanför soptippen. Området kring soptippen är ansett som ett ganska dåligt område så det gäller att vara på sin vakt. Vägen in till Juntos Contigo är lång och väldigt farlig. Här har många blivit rånade. Inte bara utlänningar som jag utan även dom som ser ut att kunna ha något värdefullt på sig har råkat illa ut.
När jag går med Yader är chansen mindre att vi ska bli rånade. Vi går fort, långa kliv. Vi försöker att hålla koll på lastbilarna och människorna som vi passerar, allt utan att visa den minsta oro eller otrygghet i vårt kroppsspråk. Vi har hela tiden ögonen på oss, säger Yader.
En stund efter att vi öppnat upp grinden till Juntos Contigo kommer den där tuffa killen jag berättade om förut. Han kommer med sin söta lilla son. Han har ramlat och slagit sig och har ett sår över hela lilla näsan. Vi sitter och snackar, jag frågar honom vad han tror är det största problemet här. Han säger att det handlar om mat.
"Det största problemet är matsituationen. Man arbetar ca 12-15 timmar om dagen i gassande sol, damm och rök men det är ändå svårt att få fram mat på bordet, särskilt om man har en stor familj som är vanligt här."
Efter en timme kommer "el director". Han heter Ruben. Vi pratar en lång stund om organisationen, om byråkratin i Nicaragua, om Hålländarna som supportar/finansierar Juntos Contigo. Att det pga finansiella skäl saknas en bra psykolog till barnen. Vilket det inte tog allt för lång tid att se att det verkligen skulle behövas här.
Ruben frågar mig om jag vill gå upp och titta hur arbetarna har det där uppe på berget av sopor. Klart som fan att jag ville det. Vi går på en brant liten stig upp mot toppen av högen. Väl uppe börjar det blåsa nå så fruktansvärt, sanden piskar i ansiktet och röken bedövar halsen på ett par sekunder. Jag får återigen knyta skjortan runt ansiktet för att klara av att vara kvar där uppe.
Först ser jag ingenting. Sanden och röken är för tjock. Vi går en 20 meter, nu skymtar jag en 50-60 arbetare som går runt med stora påsar och samlar olika saker. De flesta samlar plast. Några har sjalar och halsdukar för mun och näsa, vissa har även solglasögon. Andra har ingenting. Vi går 20 meter till. Plötsligt dök en häst upp. EN HÄST! Vad fan i helvete gör en häst här uppe på berget av skräp!? Han letar mat. Arbetarna äter också matrester om dom har tur och hittar något. Bredvid hästen står två hundar och kliar sig.
Jag får träffa den tuffa killens svåger. Han samlar plast. I en gigantisk säck lägger han sina fynd. Sen kommer en köpare och köper plasten, som han i sin tur säljer igen fast för mycket mer pengar innan den skickas utomlands för att återvinnas. Arbetarna här gör det grova jobbet men får minst betalt. Mellanhänderna är många och giriga. Många här lever på mindre än 5 dollar per dag
Barnen på La Chureca är ensamma hela dagarna. Föräldrarna jobbar ju. Ensamma eller i små grupper springer dom omkring och underhåller sig själva. Dom är stenhårda individualister, dom behöver ingen hjälp och klarar sig alltid själva, ser det ut som att dom tycker.
Dom leker "hårt". Hårda ord, hårda tag och slag. Dom retas mycket, kallar varandra för namn och är väldigt snabba på att ta till våld och börja slåss.
En del av barnen testade mig hårt första dagen. Dom kallade mig "gringo", ett skälsord för nordamerikaner, ungefär som "the N word". Jag sa ifrån på en gång och satte tydliga gränser för vad jag accepterar och inte. Nu kallar dom mig Patrik eller "Pelon", som betyder "den skallige" typ, det är helt okey =) Några testade till och med att slå mig när vi lekte, inte okey! En tjej va en riktig retsticka och gjorde inte annat än att säga fula ord och skratta. En av småkillarna sa att jag inte ska bry mig om vad hon säger, haha så söt!
Dom är mycket fascinerade över min rakade skalle, dom kommer och känner och klämmer, det är nästan lite mysigt, trots att dom är jättesmutsiga och jag ser ut som om jag rullat mig i sand efter deras behandling.
Jag träffade säkert 20 barn första dagen. Jag försöker att komma ihåg deras namn. Det finns en sån jävla söt liten unge som heter något i stil med "Mesillo". Han har stora bruna ögon, en liten snorig näsa och är kanske 1.5 år. Han kan inte prata än men han ler hela tiden och är full av energi.
Dom va ganska avvaktande, jag försökte bjuda till och vi spenderade mycket tid ihop vid gungorna idag. Har vi någon barnpsykolog, någon mamma, lärare eller sociolog som läser bloggen så får du gärna komma med tips om hur man bygger en bra relation/connectar med barn i en sån här overklig situation och vad dom behöver och vad jag kan ge...
Etiketter: nicaragua, soptipp, managua, la chureca, juntos contigo, appelquist
Mysig söndagsutflykt med Berit och Itza
Skrivet: 2011-02-08, klockan 05:27:36I söndags vaknade jag oförskämt fräsch för att ha festat hela natten. Jag, Berit och Itza tog bilen och åkte till Jinotepe. På vägen dit passerade vi Los Pueblos Blancos, de små vita byarna. Det va en riktigt fin väg dit upp över berget. Jättefin utsikt över dalarna och ananasodlingarna =)
Vi stannade på ett ställe som hette något i stil med "Picaditas". Ett ruuuskigt bra ställe måste jag säga! Nå väl, det tog en stund att få maten men jävlar i min låda det va nog det godaste jag ätit i mitt liv. En fet tallrik kom in till mig. Det va som en hel buffé. Banan, avocado, gris, kyckling, rostad banan, ris, bönor, en sås etc etc =P Se själv!
Jag kom, jag åt och jag åt ännu mer. När jag hade ätit i 20 minuter så såg det fortfarande ut som att jag inte rört maten. Vi snodde med oss köttet som blev över för att mata lilla hunden senare =P
När vi kom fram till Jinotepe så möttes vi av en glad och mycket trevlig pratglad liten dam som hette Nexie. Hon är från Nicaragua men hennes man är svensk och dom driver ett litet "hotel" i staden. Har du vägarna förbi så kan du ju stanna och säga hej eller slagga över en natt. Stället kallas Hospedaje Karlsson
På vägen tillbaks följde Sandra med, en svenska som också bor i Managua. Hon och Itza ville köpa grönsaker, läs blommor, och det gjorde vi. Tjejerna gjorde ett par riktigt bra affärer på vägen hem måste jag säga. Det kommer bli fint i trädgårdarna nu =)
Etiketter: jinotepe, nicaragua, pueblos blancos
Vi stannade på ett ställe som hette något i stil med "Picaditas". Ett ruuuskigt bra ställe måste jag säga! Nå väl, det tog en stund att få maten men jävlar i min låda det va nog det godaste jag ätit i mitt liv. En fet tallrik kom in till mig. Det va som en hel buffé. Banan, avocado, gris, kyckling, rostad banan, ris, bönor, en sås etc etc =P Se själv!
Jag kom, jag åt och jag åt ännu mer. När jag hade ätit i 20 minuter så såg det fortfarande ut som att jag inte rört maten. Vi snodde med oss köttet som blev över för att mata lilla hunden senare =P
När vi kom fram till Jinotepe så möttes vi av en glad och mycket trevlig pratglad liten dam som hette Nexie. Hon är från Nicaragua men hennes man är svensk och dom driver ett litet "hotel" i staden. Har du vägarna förbi så kan du ju stanna och säga hej eller slagga över en natt. Stället kallas Hospedaje Karlsson
På vägen tillbaks följde Sandra med, en svenska som också bor i Managua. Hon och Itza ville köpa grönsaker, läs blommor, och det gjorde vi. Tjejerna gjorde ett par riktigt bra affärer på vägen hem måste jag säga. Det kommer bli fint i trädgårdarna nu =)
Sandra och Berit
Etiketter: jinotepe, nicaragua, pueblos blancos
Utgång i Managua
Skrivet: 2011-02-08, klockan 03:59:55Första kvällen ute i svängen. Tredje dagen här träffade jag två sköna människor som snabbast här hemma hos Berit. Jennie och Carlos. Carlos är från Nicaragua och Jennie är från USA. Dom blev ett par här i Nicaragua faktiskt och är nu gifta. Dom kom bara förbi som snabbast och betalade hyra till Berit. Dom bor i ett av hennes hus nämligen.
Jag passade på att fråga efter lite tips och tricks här i Nica och det visade sig att dom skulle ut på lördagen och jag va välkommen att följa med. Vi skulle till det omtalade stället Chaman.
Vi åkte till Jennie och Carlos granne där vi socialiserade lite, drack ett par öl och hade det trevligt medans nytt folk strömmade till titt som tätt. Jättebra folk. Så öppna och trevliga. Vi blev nog en 10 pers till slut.
Chaman är ett riktigt coolt ställe som ser ut som en pyramid. Man pyntar ca 200 cordobas (ca 70 kronor) för att komma in och sen är det "barra libre" hela kvällen. Gratis tappöl och rom, fint! ;)
Och musiken sen då, så härligt att slippa den förbannade househysterin som drar in över Sverige just nu! Här lirar man reggae, reggaeton, salsamusik och ja, mest latinska rytmer.
Man blir ständigt varnad för "ladrones", rånare och även när vi skulle till detta ställe blev jag varnad. Denna gång för lömska vackra kvinnor. Dom lurar med dig ut och sen bang, där stod hennes brorsa och väntade. Vips så har du inga cash kvar.
Meen, allt gick bra =) Vi hade jättetrevligt hela natten, läs 04.00 och jag somnade som en stock när jag kom hem. FEL!
För det gjorde jag inte alls. När jag kom hem så hade den förbannade kackerlackan okuperat badrummet. Vart skulle jag nu pinka? Jag smög ut i köket och fixade en stor kanna som jag försökte stänga in honom i. Men efter att han smitit tre gånger insåg jag att kannan ju har en "hällpip" där han kan smita ut. Doh!
Sen sprang den lille jäveln ut i vardagsrummet och va på väg in i mitt rum, men då fick jag fan nog. I panik sparkade jag på honom och han hamnade på rygg, såg liksom död ut. Hähä 1-0 till mig. Jag gick för att hämta en annan burk och en tidning för att ta upp honom och när jag kommer tillbaka så är fanskapet borta!?
Han sprang under soffan och jag fick äntligen tag på honom med burken men nu va jag trött så jag tänkte att jag skulle kasta ut honom på morgonen sen. Jo hej du, då hade Berit redan hittat burken och hon visste ju inte att han va där i. Så nu är han fri igen.
Patrik vs kackerlacka 1-1
Etiketter: chaman, nicaragua, managua, appelquist, fest, disco, salsa
Jag passade på att fråga efter lite tips och tricks här i Nica och det visade sig att dom skulle ut på lördagen och jag va välkommen att följa med. Vi skulle till det omtalade stället Chaman.
Vi åkte till Jennie och Carlos granne där vi socialiserade lite, drack ett par öl och hade det trevligt medans nytt folk strömmade till titt som tätt. Jättebra folk. Så öppna och trevliga. Vi blev nog en 10 pers till slut.
Chaman är ett riktigt coolt ställe som ser ut som en pyramid. Man pyntar ca 200 cordobas (ca 70 kronor) för att komma in och sen är det "barra libre" hela kvällen. Gratis tappöl och rom, fint! ;)
Och musiken sen då, så härligt att slippa den förbannade househysterin som drar in över Sverige just nu! Här lirar man reggae, reggaeton, salsamusik och ja, mest latinska rytmer.
Man blir ständigt varnad för "ladrones", rånare och även när vi skulle till detta ställe blev jag varnad. Denna gång för lömska vackra kvinnor. Dom lurar med dig ut och sen bang, där stod hennes brorsa och väntade. Vips så har du inga cash kvar.
Meen, allt gick bra =) Vi hade jättetrevligt hela natten, läs 04.00 och jag somnade som en stock när jag kom hem. FEL!
För det gjorde jag inte alls. När jag kom hem så hade den förbannade kackerlackan okuperat badrummet. Vart skulle jag nu pinka? Jag smög ut i köket och fixade en stor kanna som jag försökte stänga in honom i. Men efter att han smitit tre gånger insåg jag att kannan ju har en "hällpip" där han kan smita ut. Doh!
Sen sprang den lille jäveln ut i vardagsrummet och va på väg in i mitt rum, men då fick jag fan nog. I panik sparkade jag på honom och han hamnade på rygg, såg liksom död ut. Hähä 1-0 till mig. Jag gick för att hämta en annan burk och en tidning för att ta upp honom och när jag kommer tillbaka så är fanskapet borta!?
Han sprang under soffan och jag fick äntligen tag på honom med burken men nu va jag trött så jag tänkte att jag skulle kasta ut honom på morgonen sen. Jo hej du, då hade Berit redan hittat burken och hon visste ju inte att han va där i. Så nu är han fri igen.
Patrik vs kackerlacka 1-1
Etiketter: chaman, nicaragua, managua, appelquist, fest, disco, salsa
La Chureca - På en soptipp i Managua
Skrivet: 2011-02-07, klockan 04:32:07I lördags när jag kom hem från soptippen i Managua saknade jag ord. Jag fick inte ner en tanke på pappret. Jag va fullkomligt upprymd av känslor. Jag grät, va arg och samtidigt glad. Idag (söndag kväll) har jag hunnit fundera över vad som hände men jag kan inte säga att jag förstår, well here´s the story...
Dagen D är här.
Jag vaknar klockan 07.30 av att väckarklockan ringer. Det är fortfarande ganska svalt ute i Managua, runt 24 grader.Idag ska jag träffa Miguel och Yader och vi ska till La Chureca, soptippen i Managua där människor bor och lever i sitt "barrio".
Jag har fått en vägbeskrivning av Miguel till hans hus. Jag plockar upp en taxi men han säger att han inte hittar så bra i det området så jag hugger nästa istället. Det blir 60 cordobas säger han, bra vamos. I taxin pratar vi om Olof Palme, om Zlatan Ibrahimovic och om olika byggnader som passerar runt 40 kilometer i timmen över maxgränsen. Chauffören gillar inte Managua, det är för varmt för hans del. Jag håller med. Han gillar "el campo" bättre, landsbyggden. Där finns det fräsch luft och vind. Chauffören blir den 4e personen som varnar mig för området jag ska till. Barrio malo, dåligt kvarter.
Vi är framme, Miguel står utanför sitt hus och ser oförskämt glad ut för att vara 09.00 på morgonen. Vi ska vänta på Yader. Miguel bjuder in mig till sitt hus. En mycket enkel boning med jordgolv. Kartong och plast fungerar som väggar och en tupp kubbar runt bland de få saker som finns i huset. En säng står placerad i ena hörnet, i det andra en gammal elektrisk kokplatta. Vid dörren står en ganska ordentlig cdspelare och pumpar musik, Beatles.
Hans dotter och fru hälsar artigt när jag kliver in men springer snart därifrån igen. Ett lite större parti plast avgränsar en del av rummet, jag misstänker att det är de vuxnas sovrum. Miguel erbjuder mig att sätta mig ner och drar fram en vit plaststol. Han plockar fram ditt slutarbete från sin tid som student då han pluggade till sociolog. Han är stolt, det syns och det ska han fan vara. Han har själv levt på gatan och steget till vad han har idag är enormt stort.
Och så dyker äntligen Yader upp, bara trettio minuter försenad. Han är ung och väldigt artig, lugn. Han är nog i min ålder, 26-27 år.
Vi börjar knata mot soptippen. Det är olidligt varmt. Vindstilla och inte ett moln på himlen. En hund springer förbi med tungan hängandes utanför munnen. Tur att jag tog med mig vatten idag.
Nu är vi framme vid vad som ser ut att vara ingången till soptippen. Höga cementmurar döljer det mesta av det som finns bakom. Jag reagerar direkt. Jävlar, tänker jag! Vart i helvete har jag kommit?
Det första vi möts av är en tjock gråsvart rök som slår emot oss likt en käftsmäll. Jag får direkt svårt att andas och försöker andas genom min HM-skjorta för en stund. När vinden ändrar riktning ser jag ett par ungdomar som står och eldar plast. Dom är smutsiga och jag förstår inte varför dom eldar, eller varför just här.
Miguel och Yader knatar på obemärkta av vad som försiggår. Tjugo meter in bakom muren sitter ett par äldre killar lutandes mot muren, kanske runt trettio år gamla. Dom ser ut som riktiga banditer, det syns tydligt att dom levt ett hårt liv. Vi stannar till och skakar tass, växlar några ord innan vi går vidare. Jag försöker koppla bort min väktarhjärna, jag kan inte kontrollera situationen längre, det är bara att inse, det är mig övermäktigt. Jag ser vad jag ser men jag förstår det inte längre...
Lastbilar åker fram och tillbaks med en jävla fart, sand och grus blåser upp och blandar sig med röken från elden, folk letar förbrilt i högarna av skräp, vissa efter plast, andra efter saker att sälja. Det är olidligt varmt!
Vi möts av en kille som kommer gående med sin lilla dotter. Han ser riktigt tuff ut, ingen kille man vill möta ensam i en mörk gränd. Va jag tvungen att gissa vem som va boss här så hade jag lagt alla mina pengar på honom, än så länge. Han har kort snaggat hår, skäggstubb, breda axlar och en blick som skulle kunna berätta tusen rövarhistorier och många färre sagor. Han har på sig en stor t-shirt, jeansshorts, gröna sandaler och tre glänsande ringar på högerhanden.
Jag presenterar mig, hälsar på hans tvååriga dotter. Yader ger flickan en liten påse med kex som hon genast försöker få upp med sina små knubbiga fingrar. Killen följer med oss. Han och jag går först och pratar ensamma för en stund. Han berättar lite om hur soptippen funkar, livet här och svarar på alla mina frågor.
Han pekar och berättar. Här är det var och en för sig som gäller. Det handlar om att överleva. Det finns dom som rånar här, kriminella och folk som polisen letar efter av olika anledningar. Miguel berättar och bekräftar senare det jag trott om killen. Han har vart med i gäng, tungt kriminell men blivit bättre på "äldre dar" trots att han bara är 26 år. Precis lika gammal som jag. Han berättar att jag ska bli presenterad för alla rånare här inne så att dom vet vem jag är, bygga en relation för att minimera risken för att faktiskt bli rånad.
Vi går en lång promenad, röken är borta, nu gör sig värmen och stanken från soporna sig påminnd. Vi kommer in i själva området där folk bor. Längst bort på soptippen har det bildats ett litet samhälle likt en kåkstad. El och vatten verkar det finnas och överallt spelas det musik på hög volym. På de små grusvägarna springer kattungar, loppbitna hundar och uppjagade gäss omkring.
Vi stannar och hälsar på hos två familjer. Ett syskonpar har ramlat och slagit sig ganska ordentligt på cykel tidigare i veckan. Flickan har ett sår i pannan och ett över handen, pojken ett ganska kraftigt sår i benet. Ingen utav dom kan nu jobba på tippen de kommande dagarna, risken för infektion är enorm.
Nu är vi framme vid Yaders arbetsplats. Ett litet ställe bakom galler och lås. Det ser ut som en liten lektionssal och jag kan skymta en tv där inne. Två containrar innehåller sakerna vi kan använda berättar han. Här serverar vi mjölk till barnen en gång om dagen, många lider av näringsbrist. Här ser vi också till att aktivera barnen i form av idrott, oftast baseball eller fotboll men oftast fotboll då baseball kräver mycket utrustning och vi inte har riktigt allt som behövs för att spela.
Här lär vi även barn att läsa, räkna och skriva. Allt på en väldigt basic nivå. Det är också här som jag kommer att börja min resa här i Nicaragua. Imorgon ska jag tillbaks till stället som jag ville fly ifrån samma sekund som jag kom in. Imorgon ska jag gå igenom den tjocka giftiga röken, skaka hand med banditer, uthärda stanken och värmen, servera barnen mjölk, kanske spela fotboll och sedan ska jag göra ett nytt försök att förstå.
Etiketter: la chureca, nicaragua, managua, appelquist, patrik, basurero
Dagen D är här.
Jag vaknar klockan 07.30 av att väckarklockan ringer. Det är fortfarande ganska svalt ute i Managua, runt 24 grader.Idag ska jag träffa Miguel och Yader och vi ska till La Chureca, soptippen i Managua där människor bor och lever i sitt "barrio".
Jag har fått en vägbeskrivning av Miguel till hans hus. Jag plockar upp en taxi men han säger att han inte hittar så bra i det området så jag hugger nästa istället. Det blir 60 cordobas säger han, bra vamos. I taxin pratar vi om Olof Palme, om Zlatan Ibrahimovic och om olika byggnader som passerar runt 40 kilometer i timmen över maxgränsen. Chauffören gillar inte Managua, det är för varmt för hans del. Jag håller med. Han gillar "el campo" bättre, landsbyggden. Där finns det fräsch luft och vind. Chauffören blir den 4e personen som varnar mig för området jag ska till. Barrio malo, dåligt kvarter.
Vi är framme, Miguel står utanför sitt hus och ser oförskämt glad ut för att vara 09.00 på morgonen. Vi ska vänta på Yader. Miguel bjuder in mig till sitt hus. En mycket enkel boning med jordgolv. Kartong och plast fungerar som väggar och en tupp kubbar runt bland de få saker som finns i huset. En säng står placerad i ena hörnet, i det andra en gammal elektrisk kokplatta. Vid dörren står en ganska ordentlig cdspelare och pumpar musik, Beatles.
Hans dotter och fru hälsar artigt när jag kliver in men springer snart därifrån igen. Ett lite större parti plast avgränsar en del av rummet, jag misstänker att det är de vuxnas sovrum. Miguel erbjuder mig att sätta mig ner och drar fram en vit plaststol. Han plockar fram ditt slutarbete från sin tid som student då han pluggade till sociolog. Han är stolt, det syns och det ska han fan vara. Han har själv levt på gatan och steget till vad han har idag är enormt stort.
Och så dyker äntligen Yader upp, bara trettio minuter försenad. Han är ung och väldigt artig, lugn. Han är nog i min ålder, 26-27 år.
Vi börjar knata mot soptippen. Det är olidligt varmt. Vindstilla och inte ett moln på himlen. En hund springer förbi med tungan hängandes utanför munnen. Tur att jag tog med mig vatten idag.
Nu är vi framme vid vad som ser ut att vara ingången till soptippen. Höga cementmurar döljer det mesta av det som finns bakom. Jag reagerar direkt. Jävlar, tänker jag! Vart i helvete har jag kommit?
Det första vi möts av är en tjock gråsvart rök som slår emot oss likt en käftsmäll. Jag får direkt svårt att andas och försöker andas genom min HM-skjorta för en stund. När vinden ändrar riktning ser jag ett par ungdomar som står och eldar plast. Dom är smutsiga och jag förstår inte varför dom eldar, eller varför just här.
Miguel och Yader knatar på obemärkta av vad som försiggår. Tjugo meter in bakom muren sitter ett par äldre killar lutandes mot muren, kanske runt trettio år gamla. Dom ser ut som riktiga banditer, det syns tydligt att dom levt ett hårt liv. Vi stannar till och skakar tass, växlar några ord innan vi går vidare. Jag försöker koppla bort min väktarhjärna, jag kan inte kontrollera situationen längre, det är bara att inse, det är mig övermäktigt. Jag ser vad jag ser men jag förstår det inte längre...
Lastbilar åker fram och tillbaks med en jävla fart, sand och grus blåser upp och blandar sig med röken från elden, folk letar förbrilt i högarna av skräp, vissa efter plast, andra efter saker att sälja. Det är olidligt varmt!
Vi möts av en kille som kommer gående med sin lilla dotter. Han ser riktigt tuff ut, ingen kille man vill möta ensam i en mörk gränd. Va jag tvungen att gissa vem som va boss här så hade jag lagt alla mina pengar på honom, än så länge. Han har kort snaggat hår, skäggstubb, breda axlar och en blick som skulle kunna berätta tusen rövarhistorier och många färre sagor. Han har på sig en stor t-shirt, jeansshorts, gröna sandaler och tre glänsande ringar på högerhanden.
Jag presenterar mig, hälsar på hans tvååriga dotter. Yader ger flickan en liten påse med kex som hon genast försöker få upp med sina små knubbiga fingrar. Killen följer med oss. Han och jag går först och pratar ensamma för en stund. Han berättar lite om hur soptippen funkar, livet här och svarar på alla mina frågor.
Han pekar och berättar. Här är det var och en för sig som gäller. Det handlar om att överleva. Det finns dom som rånar här, kriminella och folk som polisen letar efter av olika anledningar. Miguel berättar och bekräftar senare det jag trott om killen. Han har vart med i gäng, tungt kriminell men blivit bättre på "äldre dar" trots att han bara är 26 år. Precis lika gammal som jag. Han berättar att jag ska bli presenterad för alla rånare här inne så att dom vet vem jag är, bygga en relation för att minimera risken för att faktiskt bli rånad.
Vi går en lång promenad, röken är borta, nu gör sig värmen och stanken från soporna sig påminnd. Vi kommer in i själva området där folk bor. Längst bort på soptippen har det bildats ett litet samhälle likt en kåkstad. El och vatten verkar det finnas och överallt spelas det musik på hög volym. På de små grusvägarna springer kattungar, loppbitna hundar och uppjagade gäss omkring.
Vi stannar och hälsar på hos två familjer. Ett syskonpar har ramlat och slagit sig ganska ordentligt på cykel tidigare i veckan. Flickan har ett sår i pannan och ett över handen, pojken ett ganska kraftigt sår i benet. Ingen utav dom kan nu jobba på tippen de kommande dagarna, risken för infektion är enorm.
Nu är vi framme vid Yaders arbetsplats. Ett litet ställe bakom galler och lås. Det ser ut som en liten lektionssal och jag kan skymta en tv där inne. Två containrar innehåller sakerna vi kan använda berättar han. Här serverar vi mjölk till barnen en gång om dagen, många lider av näringsbrist. Här ser vi också till att aktivera barnen i form av idrott, oftast baseball eller fotboll men oftast fotboll då baseball kräver mycket utrustning och vi inte har riktigt allt som behövs för att spela.
Här lär vi även barn att läsa, räkna och skriva. Allt på en väldigt basic nivå. Det är också här som jag kommer att börja min resa här i Nicaragua. Imorgon ska jag tillbaks till stället som jag ville fly ifrån samma sekund som jag kom in. Imorgon ska jag gå igenom den tjocka giftiga röken, skaka hand med banditer, uthärda stanken och värmen, servera barnen mjölk, kanske spela fotboll och sedan ska jag göra ett nytt försök att förstå.
Etiketter: la chureca, nicaragua, managua, appelquist, patrik, basurero
Konsten att få till en vardag
Skrivet: 2011-02-05, klockan 23:06:03Jag gillar rutiner. Det va nog därför livet som soldat passade mig så bra. Man vet vad man ska göra och man gör vad man ska helt enkelt. Efter soldatlivet blev det lite svårare. Att ha någon typ av rutin när man jobbar natt som skyddsvakt är ganska svårt då du ska ställa om dig till dag så fort du blir ledig och hela rytmen förstörs i ett nafs.
Imorgon ska jag och Miguel till la chureca, soptippen i Managua för att se hur organisationen där jobbar. Om allt faller ut väl så börjar jag i så fall att jobba med dom ett tag framöver.
Idag va jag iväg och letade efter gym. Jag hittade ett som inte låg allt för långt bort men dom hade inte jättemycket fria vikter som jag gillar. Letar vidare =)
Ikväll tror jag att vi ska iväg på en mini filmfestival och se små kortfilmer. Ska passa på att fråga om boende. Ser ut som du och jag är i samma situation helt plötsligt Petra =)
Nu ska jag styra ett glas mjölk, mackor med marmelad och en Nicaraguansk bok som jag fick låna av Itza =)
Hasta luego,
(obs inlägg från igår)
Etiketter: gym, soptipp, nicaragua, rutiner, försvarsmakten
Imorgon ska jag och Miguel till la chureca, soptippen i Managua för att se hur organisationen där jobbar. Om allt faller ut väl så börjar jag i så fall att jobba med dom ett tag framöver.
Idag va jag iväg och letade efter gym. Jag hittade ett som inte låg allt för långt bort men dom hade inte jättemycket fria vikter som jag gillar. Letar vidare =)
Ikväll tror jag att vi ska iväg på en mini filmfestival och se små kortfilmer. Ska passa på att fråga om boende. Ser ut som du och jag är i samma situation helt plötsligt Petra =)
Nu ska jag styra ett glas mjölk, mackor med marmelad och en Nicaraguansk bok som jag fick låna av Itza =)
Hasta luego,
(obs inlägg från igår)
Etiketter: gym, soptipp, nicaragua, rutiner, försvarsmakten
Avocado, mjölk och isglass
Skrivet: 2011-02-04, klockan 04:09:58Hola a todos, Patrik här. Hoppas du har det bra där på andra sidan Atlanten. Life goes on i Nicaragua och jag somnar som ett barn varenda kväll, full med nya intryck.
Igår köpte jag avocado, kolla storleken ;) Den är inte mogen än, måste vänta 2 dagar till ungefär sa Flor. Mums! Köpte även lite mjölk, på...påse? =S Yep sant! Knas va? =)
Bilden längst ner är glass. Jag tror att den kallas "Raspado". Jag och Berits dotter Itza gick och handlade på centro comercial och hon visade mig äkta Nicaraguansk glass. Det är i själva verket helt vanlig krossad is som dom häller en "smak" på. Ruskigt gott må jag säga, kallt och fint. Jag kommer förmodligen att leva på detta under sommarmånaderna sen ;)
Kom precis hem, har vart på en "Fritanga", som en liten restaurang och ätit hamburgare och druckit den inhemska ölen Toña för första gången. Mycket god! Nästa gång ska jag prova den andra sorten, Victoria.
Hög kriminalitet i Managua
Skrivet: 2011-02-03, klockan 18:55:00Ända sedan jag satte min fot i Nicaragua har folk varnat mig för "ladrones" rånare. Att man ska vara försiktig med vart man går och hur mycket pengar man tar med sig. Det är lite tråkigt. Jag har sån lust att upptäcka Managua, ja hela Nicaragua men man vill la inte bli rånad.
Jag ska försöka hitta någon som kan guida mig lite =P Någon som kan visa mig vart man kan gå och inte osv. Att vara streetsmart i Sverige är inte alls detsamma som här i Nicaragua.
Jag ska försöka hitta någon som kan guida mig lite =P Någon som kan visa mig vart man kan gå och inte osv. Att vara streetsmart i Sverige är inte alls detsamma som här i Nicaragua.
Etiketter: kriminalitet, nicaragua, managua, appelquist
Att laga mat i Nicaragua
Skrivet: 2011-02-02, klockan 19:02:15Där jag bor har vi det riktigt bra. Vi har för det första tak över huvudet, el, rinnande vatten (bara kallt, ja även i duschen), kylskåp, internet och gasspis. Jag vet inte hur längesen det va jag använde gasspis. När jag va liten och vi campade i husvagn kanske. Dock stötte jag på vissa mindre problem med att få igång den... =P
Ja just ja, igår kom Miguel förbi och pratade lite ang en organisation som jobbar med människor som bor på soptippen här i Managua. Han har själv vart gatubarn men är idag sociolog och har ett bra arbete och klär sig mycket stiligt. Vi ska besöka "el basurero" på lördag, ser fram emot det! Jag hoppas verkligen att det arbetar bra folk i organisationen. Folk som verkligen bryr sig och som kan vägleda mig in i arbetet sakta men säkert.
Bueno amigos, te echo de menos! Que tengas un dia de puta madre en suecia y nos hablamos mañana =)
Ja just ja, igår kom Miguel förbi och pratade lite ang en organisation som jobbar med människor som bor på soptippen här i Managua. Han har själv vart gatubarn men är idag sociolog och har ett bra arbete och klär sig mycket stiligt. Vi ska besöka "el basurero" på lördag, ser fram emot det! Jag hoppas verkligen att det arbetar bra folk i organisationen. Folk som verkligen bryr sig och som kan vägleda mig in i arbetet sakta men säkert.
Bueno amigos, te echo de menos! Que tengas un dia de puta madre en suecia y nos hablamos mañana =)
Etiketter: laga mat, nicaragua, gasspis, managua
Tillbaks till startsidan
