Gatubarn.nu - Välgörenhet för gatubarn på nätet

Resumé året 2011

Skrivet: 2011-12-30, klockan 08:31:07

Åren går upp och ner, det är tydligt. Ibland går det bra, ibland är det tungt att leva. För två år sedan hade jag ett av de jobbigaste åren i mitt liv. Familj dog, vänner mådde riktigt dåligt och jag själv blev tvungen att bryta med en av mina bästa vänner och jobbet erbjöd ingen utveckling direkt. Det va en jävligt tung period och ibland va det svårt att se hur man skulle ta sig ur det.

Men som dom säger, inget ont som inte har något gott med sig. Det blev också vändpunkten i mitt liv. Jag har 2-3 stycken sådana händelser hittills i mitt liv. Du vet, när allt bara tar en annan väg helt plötsligt. You can´t see it coming bara...

29e januari 2011 åkte jag till Nicaragua för att jobba med gatubarn via den ideella förening jag startade 1,5 år innan. Jag hade aldrig vart i Latinamerika, jag hade aldrig jobbat med utsatta barn. Vad fan hade jag gett mig in på? Jag minns fortfarande första natten i Latinamerika, på ett hostal i Costa Rica. Jag låg där bland 5-6 andra i ett delat rum och tänkt "vad i helvete gör jag här egentligen?".

Någon vecka senare började jag jobba på Juntos Contigo med barn och ungdomar på soptippen i Managua. Wow! Jag ska inte sticka under stolen med att det har vart svårt och jobbigt, för det har det. Men även sjukt lärorikt och roligt. Jag hade ställt in mig på att jag skulle få skratta, gråta, bli arg och även besviken. Jag har fått känna på alla dom känslorna.

Jag har skrattat med barnen när vi lekte lekar, jag har gråtit när jag inte förstått, jag har blivit arg när jag sett föräldrar slå sina barn och jag har blivit besviken när folk har ljugit för mig.

Jag kom hit för att hitta en nicaraguansk organisation som den svenska ideella föreningen skulle kunna stödja i sitt arbete för utsatta barn, och det har jag gjort. Mission accomplished!

Under året har min spanska blivit mycket mycket bättre. Det va 4-5 år sedan jag bodde i Spanien och mycket hade sakta men säkert försvunnit men nu pratar jag helt utan problem och får ofta komplimanger för både tal och skrift, riktigt roligt! Just nu pratar jag hellre spanska än engelska faktiskt.

Efter 8-9 månader på soptippen behövdes ett brejk. Jag hade blivit helt förblindad av verkligheten. En dag på vägen till soptippen så slog det mig: "Patrik för i helvete, du jobbar med barn som bor på en soptipp, EN SOPTIPP!". Det hade blivit helt normalt för mig och jag hade förlorat min objektiva syn på det hela. Det var dags för en paus.

Pausen ledde till tid att tänka, och det gjorde jag. Vilket i sin tur ledde till en affärsidé om ett företag, närmare bestämt ett klädmärke som anställer människor som bor på soptippen. Jag fick kontakt med Coompanion och idéerna sprudlade.

I november vann jag pris för "Västmanlands bästa affärsidé 2011" och Weledastipendiet, vilken otrolig framgångssaga. Det var svårt sjukt svårt att förstå att det va sant! Efter att ha jobbat ideellt i nästan ett år och inte tjänat en krona på mitt arbete så vinner jag 90.000:- från två organisationer som tror på mig och min affärsidé. Damn vilken känsla!

Det jag har saknat mest av allt här är nära vänner, du vet vännerna som man kan berätta allt för, som inte bryr sig om dina pengar eller ditt europeiska pass. Familj som finns där när man behöver en kram och känna kärlek. Det tyngsta av allt har vart ensamheten som infinner sig ibland, någon att dela allt med.

2011 har vart ett bra år, sjukt när man tänker tillbaks. På ett sätt känns det som att jag kom hit igår men när jag tänker tillbaks på allt som hänt så känns det som jag vart här jättelänge. Jag inser ju nu när jag skriver dett att jag skulle kunna göra detta inlägg till en 200 sidor långt men det är inte meningen, du får läsa resten i boken sen helt enkelt. Too many stories to tell!

Nu hoppas jag att ni får en kanonavslutning på 2011 så ses vi nästa år, kram på dig!

Direktlänk Kategori: I Nicaragua
Kommentera(6)

Kommentarer

Petra säger:

Vad fint skrivet vännen!

Efterson du är bland det bästa jag har så är det inte utan att jag funderar över mitt egna liv detta år. Hur många dagar av det som jag har längtat efter dig och att det faktiskt når alla dagar..

Jag gläds med din framgång som känns speciell i mitt hjärta och jag ser fram emot allt vi ska fortsätta att dela tillsammans.

Jag älskar dig av många självklara anledningar, men mest för att jag vet att du alltid finns där för mig och accepterar mig som jag är. Att vi trots tusen mils avstånd kan dela dagen med varandra med både glädje och sorg. Att jag får vara känsliga sura Petra utan att oroa mig för att du försvinner. Det är värdefullt för mig alltid, men speciellt detta år.

Jag saknar mest att kunna krama dig, se din inlevelse när du pratar och att höra din röst utan internetstörningar ;)

Ingen är för mig så välkommen hem som du.. Min bästa vän i hela världen <3

2011-12-30