Gatubarn.nu -Välgörenhet för gatubarn på nätet

Jag minns själv hur det var. Man hade tränat ihop varje dag i sex månader. Man kunde sin skit. Man kunde sin tjänst innan och utan. Man kunde sin materiel, man litade på sina kamrater i gruppen och plutonen och visste vad dom gick för. Man var redo att åka på insats i ett krigs- eller katastrofdrabbat land.

Även om man visste att det var farligt. Att olyckor händer, att man kan utsättas för IED´s (hemmagjorda bomber) och motståndsmän med diverse vapen så ville man åka iväg. Man ville sättas på prov, utföra sin uppgift och finnas i fredsbevarande syfte för dom som behöver det.

I dagarna dödades en svensk soldat (Kenneth Wallin) i Afghanistan och nyss kom uppgifter om att ytterliggare två har skadats svårt. Verkligheten gör sig påminnd om att det faktiskt händer och att det är en risk man är villig att ta.

Men många som inte har gjort lumpen eller har någon bakgrund i militären förstår nog inte varför man ger sig ut på en insats som i Afghanistan. Men dessa människor har heller aldrig upplevt samhörigheten i en pluton. Den otroliga vänskapen som uppstår när man bor och övar tillsammans 24/7. Ingen hade velat åka ner ensam men tillsammans är man starka och tillsammans kan man göra skillnad för människor i ett krigshärjat område. Man sätts på prov, hjälper människor och gör det med människor man litar 100% på. Därför ville jag åka på insats...

Mina tankar går till de förolyckade soldaternas familjer och de soldater som fortfarande är i tjänst i Afghanistan just nu. Jag kan bara tänka mig sorgen och frustrationen på campen och hoppas att vi slipper fler dödsfall i framtiden.




Etiketter: afghanistan, svenska soldater, insats, dödsfall, ied, bomber, pluton