Tryck på play innan du börjar läsa.




Människan har en tendens att glömma bort att vi lever i samma värld och att vi alla påverkar varandra på ett eller annat sätt, oavsett om vi vill det eller inte. När du röstar i valet påverkar du hela ditt lands framtid, när du jobbar bidrar du till hela ditt lands välfärd och när du dör påverkar du alla nära och kära i din omgivning.

En del tänker att, "jag kör mitt race och skiter i alla andra." Men är det verkligen så lätt?. Vi lever inte i olika bubblor som kan krocka utan att spricka eller utan att ens påverka dom inblandade. En del får en väldigt skyddad uppväxt ifrån allt vad som i denna värld kan definieras som ondska. Långt ifrån droger, gatuvåld, svält och krig.

På gott och ont skulle jag vilja säga. Vad händer den dagen någon petar ett litet hål i din bubbla och ondskan tar sig in, knackar dig på ryggen och river ner din verklighetsbild likt en affisch från en vägg?

Är det inte fint att vi faktiskt gör det? Att vi kan få varandra att skratta och känna oss älskade? Att vi kan ta oss igenom tuffa tider tillsammans och aldrig förlora hoppet? Att vi kan påverka varandra?

Ta hand om dina nära och kära, vänner och familj. Ta hand om dom som är mindre lyckligt lottade om du kan. Det är lättare än du tror.

Vi påverkar varandra både fysiskt och psykiskt. Du vet nog själv hur det kändes den där dagen då din flickvän eller pojkvän för första gången sa -"Jag älskar dig". Blev du inte berörd så säg?

Du vet nog precis hur det kändes när du va liten och låg där i din säng och hörde din familj tissla och tassla ute i köket och du visste att dom snart skulle komma in till dig, sjungandes "Jag må han leva" . Du fyllde 5 år den dagen. Hur glad var man inte den dagen då man fick paket på morgonen, favoriträtten till lunch, uppmärksamhet hela dagen och sedan vara uppe extra länge på kvällen. Nog somnade man med ett leende på läpparna den kvällen i alla fall?

Jag skulle vilja påstå att vi i Sverige lever ett ganska skyddat liv, lixom i en bubbla, vars skal sakta men säkert tunnas ut med tiden samtidigt som vi blir starkare och starkare som person och kan hantera tyngre och tyngre saker som påverkar oss. Vi "kläcks" kanske någon gång runt 25-30 års åldern, lite beroende på vilken barndom och mijö vi växer upp i.

Vid 30 års ålder har vi förmodligen mist någon nära anhörig, vi har förmodligen gått igenom en eller två lågkonjunkturer och vi har säkerligen fått vårt hjärta krossat någon gång. Men allt detta hände kanske inte på en gång? Bor du i Sverige så föddes du inte mitt i ett kaos av alla dessa händelser? Som många säger, -"Det man inte dör av härdar" och visst går man ofta ur en jobbig period starkare än när man gick in i den?

I min värld, när jag var liten, existerade inga problem förrän jag blev runt 11 år gammal. Det största problemet jag hade innan dess var om bästa polaren va sjuk och inte kom till skolan eller om morsan drog in veckopengen för att jag hade kommit hem försent.

Jag är 23 år gammal idag. Under mina 23 år i livet har flera utav mina nära anhöriga gått bort, mina föräldrar har skilt sig, jag har förlorat vänner, upplevt Estoniakatastrofen som lamslog oss alla -94 och terroristattacken -01, en katastrof som skördade nära 3 000 människors liv.

Jag är inte troende och detta är en politiskt och religiöst obunden blogg men jag säger som man brukar säga. "Jag tackar gudarna för att inte allt detta hände samtidigt".

Men inte långt bort ifrån denna skyddade värld vi lever i, i Sverige, lever folk som i en helt annan värld.

Inte långt borta vaknar barn upp på sin födelsedag av en skottlossning från ett automatvapen, till ett liv som borde tillhöra en vuxen. Det är upp till barnet att skaffa mat om hon är hungrig, att skaffa tak över huvudet. Hennes lillebror har ingen annan. Hon måste skaffa mat för två, han är också hungrig. Hon har ingen som tröstar henne när hon är ledsen, ingen som talar om hur älskad hon är, hennes lillebror kan inte prata än och han är den enda hon har.

Hur länge tror du att hon orkar? Förstår du nu vad jag vill göra, tillsammans med dig?

Jag vill att flickan och hennes lillebror ska få tak över huvudet, mat i magen. Men det räcker inte. Det bedövar för stunden men som Krister Björkman sjöng en gång, "I morgon är en annan dag". I morgon vill jag ge flickan en chans att lära sig läsa, en chans att lära sig vara barn. Innan hennes ork tar slut...

Det är just detta pengarna är avsedda för i denna insamling jag startat. Tag fram din mobil & skicka gatubarn 20 till 72550 så skänker du 20:- till flickan och hennes lillebrors framtid!